Helgens äventyr
Kategori: Allmänt
Det var väl dags att skriva något igen. Jag skrev faktiskt ett inlägg från mobilen i lördags men när det skulle publiceras bestämde sig min telefon för att logga ut från sidan och vips försvann texten i cyberspace. Eftersom jag är så långsam på att skriva på telefonen blev jag för irriterad för att skriva om alltihop. Därför kommer uppdateringen först idag.
Jag var borta över helgen; med DCU Hiking Society åkte jag med Marlene, Sarah och Anita till Westport. Det ligger, som namnet antyder, på Irlands västkust - det är en småstad bredvid Irlands heligaste berg, Croagh Patrick. Enligt sägnen vandrade självaste helgonet St Patrick upp på berget för att fasta i fyrtio dagar; ända sedan dess vallfärdar tusentals människor varje år dit sista söndagen i juli för att göra samma vandring, helst barfota.
(Jag fuskade. Detta är en bild från Google. Men det är Croagh Patrick! Fast vi hade ingen snö - tack och lov. När jag såg berget på avstånd när vi kom till Westport tyckte jag att det såg ut som Ensamma Berget från Tolkiens värld. Som tur var bodde ingen arg drake där inne som hindrade oss från att klättra upp på berget.)
Vi vandrade med skorna på, och tur var väl det. Även om vi hade relativt fint väder (alltså bara duggregn) var det kyligt ju längre upp vi kom och med alltmer tilltagande vind räckte det med duggregn för att bli genomblöt. Och vilken vandring det var! Jag som gillar långa promenader och vandring egentligen också, var lite för otränad för rutten uppför berget. Mjölksyran fyllde mina benmuskler och det tog emot innan vi ens var halvvägs uppe. Otacksamt nog kunde vi se vägen framför oss hela tiden, och den slingrade sig upp, upp, upp, alltför brant för min smak. På ungefär halva höjden befann vi oss i ett pass där vinden från havet kom med full fart; den var fruktansvärt stark! Jag har aldrig upplevt så stark vind innan, vi höll på att blåsa bort. Marlene och jag hakade oss i varandra, gick böjda och trotsade vinden som ville putta ner oss från vandringsleden. Duggregnet smattrades så hårt i ansiktet att det kändes som om nån kastade nålar på oss, och det dröjde inte länge innan vi var helt, och jag menar helt, genomblöta. Detta var halvvägs. Nästa etapp bestod av nästan (ja inte helt, men det kändes så) vertikal vandringsled som i princip var stenar i olika former och storlekar, som flyttade på sig under fötterna. Med tätnande dimma kunde vi efter en stund varken se toppen eller var vi kom ifrån. Jag behövde många pauser för att ta mig ända upp, men helt plötsligt befann vi oss på toppen av Croagh Patrick. Jag var så lycklig! Jag hade inte riktigt trott att jag skulle klara av det.
On the top! Genomblöta och genomfrusna, men glada ändå.
På toppen finns ett litet kapell och det som påstås vara St Patricks grav (går att diskuteras). Vi hade fått höra att vi skulle få en fantastisk utsikt, men självklart var dimman så tät att vi inte såg någonting. Alls. Alldeles varma och svettiga från vandringen upp slog vi oss trötta ned och åt vår matsäck, men vinden och kylan tvingade oss att snart vandra neråt igen. Nedstigningen var nästan lika jobbig som vägen upp; en fick vara mycket försiktig för att inte glida ner hela biten på de lösa stenarna! Sen väntade vindtunneln och en lång, brant väg ner.
Men det var en fin vandring, om än ansträngande. Det var bara synd att vi inte kunde se något från berget; och att utsikten som vi hade längre ner inte riktigt kunde avnjutas för att den starka vinden avhöll oss från att stanna och titta.
På söndagen gick vi på en Historical Walking Tour i Westport och tittade bland annat in i en fantastiskt vacker anglikansk kyrka. Efter en fyra timmars bussresa hem till Dublin tog jag en välbehövlig varm dusch och hängde upp alla mina genomblöta kläder (som fortfarande inte trocknat) att torka innan jag gick med Marlene och Anita hem till Marei; hon hade bjudit in oss och några fler tyskar/österrikare/schweizare/irländare för att laga och äta tillsammans. Vincenzo från Schweiz bjöd oss på bruscetta; Marlene gjorde Kaiserschmarren; och Michael palatschinken (eller pannkakor). Det var en mysig kväll, vi hade väldigt trevligt!
Idag har jag pluggat lite, men mest prokrastinerat. Efter en timmes föreläsning satt jag en liten stund med Pernilla och Andrei i solen och drack kaffe, innan jag gick hem för att hinna med lite plugg till. På kvällen gick jag tillbaka till campus för att spela med Trad Group på ceílí (nej jag vet inte riktigt vad det är; tror det är någon form av session där folk spelar och dansar). Jag hade lärt mig 12 jigs och reels som vi spelade ikväll medan två tjejer lärde alla som ville lite irländsk folkdans. Det var väldigt roligt! Äntligen kunde jag spela med på riktigt, även om jag spelade fel ibland. Men luta med huvudet, och fela med stråken, right?
Nu är det snart sovdags, jag ska upp tidigt imorgon!
Men det var en fin vandring, om än ansträngande. Det var bara synd att vi inte kunde se något från berget; och att utsikten som vi hade längre ner inte riktigt kunde avnjutas för att den starka vinden avhöll oss från att stanna och titta.
På söndagen gick vi på en Historical Walking Tour i Westport och tittade bland annat in i en fantastiskt vacker anglikansk kyrka. Efter en fyra timmars bussresa hem till Dublin tog jag en välbehövlig varm dusch och hängde upp alla mina genomblöta kläder (som fortfarande inte trocknat) att torka innan jag gick med Marlene och Anita hem till Marei; hon hade bjudit in oss och några fler tyskar/österrikare/schweizare/irländare för att laga och äta tillsammans. Vincenzo från Schweiz bjöd oss på bruscetta; Marlene gjorde Kaiserschmarren; och Michael palatschinken (eller pannkakor). Det var en mysig kväll, vi hade väldigt trevligt!
Idag har jag pluggat lite, men mest prokrastinerat. Efter en timmes föreläsning satt jag en liten stund med Pernilla och Andrei i solen och drack kaffe, innan jag gick hem för att hinna med lite plugg till. På kvällen gick jag tillbaka till campus för att spela med Trad Group på ceílí (nej jag vet inte riktigt vad det är; tror det är någon form av session där folk spelar och dansar). Jag hade lärt mig 12 jigs och reels som vi spelade ikväll medan två tjejer lärde alla som ville lite irländsk folkdans. Det var väldigt roligt! Äntligen kunde jag spela med på riktigt, även om jag spelade fel ibland. Men luta med huvudet, och fela med stråken, right?
Nu är det snart sovdags, jag ska upp tidigt imorgon!