nemaproblema.blogg.se

Idag har himlen återigen varit blå och solen har värmt på dagen. Fint, med andra ord. Idag åkte jag tidigt till Savignyplatz igen och gick till samma bageri som igår och åt frukost med mormor. Vi satt där en stund och hade en lugn morgon; till klockan halv tolv åkte vi till Zoologischer Garten och gick till biografen Zoo Palast. Ulrike hade köpt biljetter till Berlinalens sista dag, så mormor och jag gick och såg en film som handlade om Normandies byar, landskap, och förlorade identitet efter D-Dagen 1944. Det var en film som gjorde anspråk på att vara konstnärlig, djup och udda. Och alltså. Jag brukar inte vilja vara negativ, men den var inte bra. Pretentiös och konstig var den. Jag hade svårt att hålla mig vaken, och då visades filmen mitt på dagen och var ändå inte mer än 70 min lång. Det fanns ingen tydlig röd tråd, narrationen som delvis var hämtad från en dokumentär om Normandie som gjordes 1945 kändes malplacerad och faktiskt ointressant (det pratades om olika sorters cement och kraftverk i 20 min), valet av musik var minst sagt konstigt, och nej. Det funkar heller inte riktigt att visa en film och prata om hur identiteten gått förlorad i ett område som varit krigshärjat och visa bilder hur det ser ut idag (knappt spår efter trupperna, förutom några ruiner) i Berlin. Berlin, som i princip var helt förstört efter kriget; hela staden var ett slagfält. Att visa det "krigshärjade" Normandie och prata om förlorad identitet funkar inte riktigt (och nu vill jag självklart inte bagatellisera lidandet i Normandie; jag är mycket väl medveten om att människorna där fick utstå hemskheter också); men det kändes verkligen lite off att visa en sådan film i Berlin. Sista scenen i filmen var på en svart och vit ko som låg framför en tankstation och idisslade, och bilden fadeade smärtsamt långsamt till svart. Några i publiken ropade "bu", vilket jag tyckte var rätt taskigt (med tanke på att regissören var där och skulle ha frågestund efteråt). Nåja, nog negg om det. 

Till lunch gick vi till en kultpub vid Friedrichstrasse - "die Ständige Vertretung" - där vi åt Flammekuchen och drack Kölsch. Sen gick vi till der Tränenpalast och lärde oss lite om gränsbevakningen i DDR. Efter det åkte vi till Manfred och Ulrikes lägenhet där vi drack kaffe och åt kakan som mormor tagit med från Aachen. Jag har sagt vad jag känner att jag behöver säga om tysk kaka. Gott. 

Nu sitter jag återigen hemma och borde gå och lägga mig snarast, så att jag hinner sova lite till imorgon. Måndag igen, och arbetsdag. Det känns som om helgen varit jättelång, nästan som om jag varit på semester.

Nu på kvällen känner jag mig lite blue, men så är det ibland. En kan väl inte vara glad jämt. Lite sömn kanske är botemedlet!