Finalen
Kategori: Allmänt
Jag har varit dålig på att skriva här. Jag hade tänkt skriva så fort jag kom hem; jag ville skriva ett inlägg om hur det känns att vara hemma och inte på Irland, men det har liksom inte blivit av. Så det tänkte jag ta tag i nu. Det lär bli ett längre inlägg, så brace yourselves.
Okej. Jag är tillbaka i Sverige. Jag trodde att hemresan skulle vara mycket jobbigare än den var. Missförstå mig rätt, den var tillräckligt stressig och ansträngande, men jag blev inte så ledsen som jag trodde att jag skulle bli. Istället för att gråta hela flygresan till Köpenhamn tittade jag lugnt ut genom fönstret. Jag fick inte ens en klump i halsen när vi lyfte och jag såg Irlands gröna, platta landskap för sista gången på ett tag. Först så tänkte jag att det kanske berodde på att hela morgonen varit så stressig - få kontakt med en taxi med väldigt lite pengar kvar på mobilen, städa ur och låsa lägenheten ordentligt, lämna tillbaka nycklarna, och se till att inte glömma kvar något - jag hade liksom inte riktigt tid att bli ledsen. När vi körde upp på motorvägen och lämnade Ballymun bakom oss var jag så lättad att vi inte var försenade, och fortfarande stressad från att ha transporterat tre resväskor och handbagage från lägenheten ner på gatan och lite nervös för att ändå inte hinna till flygplatsen i tid.
Och hela resan kände jag inte så mycket; jag var inte glad och inte ledsen, mest tom. Jag kanske inte orkade känna något heller. Egentligen hade det ju inte spelat så stor roll om jag var ledsen heller - nu var jag ju ändå på väg och kunde inte göra så fruktansvärt mycket åt det. Det var skönt att jag inte var ensam utan att mamma flög med mig och höll mig sällskap. När vi landade i Göteborg kändes allt så ovant; mörkgröna skogar, svenskar och svenska överallt, platser som är så välbekanta men som ändå kändes nya. Det var fint att åka längs motorvägen och se på det svenska landskapet - eftersom jag varit borta så länge kunde jag se det med nya ögon och liksom återupptäcka allt. Och det är underbart hur fint det är här. Solen sken och gjorde så att den mörkt gröna skogen badade i gyllene kvällsljus, och vattnet på sjöarna glittrade i silver. Jag kan tänka mig värre ställen att komma hem till. På kvällen träffade jag min käre bror igen också, och då grät jag när jag såg hur fint han hade gjort i ordning för min hemkomst - han hade förberett middag och dukat upp ute i vår vilda, underbara trädgård. Och det var en särskild känsla att somna i mitt egna rum, i min egen säng.
Nu, elva dagar efter att jag kommit hem, vet jag fortfarande inte riktigt hur jag känner över att vara i Sverige igen. Jag har hunnit träffa några kära vänner och familjemedlemmar, vilket naturligtvis har varit underbart. Jag är verkligen lyckligt lottad att kunna komma hem till så många fina människor. Samtidigt känns det lite som om jag inte har kommit hem för att stanna här - liksom som om jag kommer åka tillbaka till Dublin, Ballymun och mitt lilla rum i Gateway snart igen. Men så är det ju inte. Rummet finns ju inte kvar, eller i varje fall inte mitt rum. Få av de jag känner finns kvar, de flesta har ju åkt hem till sina respektive hem igen. På så sätt tror jag ändå att det nog räckte att vara i Dublin den tid jag var där; jag tror inte att jag hade velat stanna längre. Även om jag stortrivdes och älskade det där.
Jag tror inte att jag på ett bra sätt kan förklara hur det känns att det hela är över. Framförallt så tror jag inte ens att jag själv vet hur det känns. Det är liksom slutet på ett kapitel, nu börjar väl ett nytt. Det går inte att sammanfatta mitt år på Irland; det har varit jobbigt, spännande, roligt, frustrerande, utmanande, utvecklande, fullt av nya upplevelser, underbart... Jag har fått så många nya erfarenheter och utvecklats som människa; jag har lärt mig så otroligt mycket, inte minst om mig själv. Jag har lärt känna en hel drös med nya människor, och fastställt att jag visst kan ta hand om mig själv och få nya vänner. Jag kommer alltid kunna se tillbaka på min tid i Dublin och fröjdas över alla mina upplevelser, och alla jag lärt känna. Jag har bott i en lägenhet tillsammans med två irländskor; pratat engelska och tyska och svenska; läst många intressanta kurser; skrivit akademiska texter på engelska; upptäckt en levande stad; lagat mat och druckit öl på pubar; åkt buss i hela landet; vandrat i den irlänsdka naturen; upptäckt olika irländska städer, stora som små; lärt mig spela irländsk folkmusik; lärt känna ett för mig nytt land och ny kultur; jag har nu ett till ställe där jag känner mig hemma.
Dublin kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, precis som alla äventyr, sorger och glädjestunder jag haft, och alla underbara människor jag lärt känna.
Until we meet again, fair Dublin.
Okej. Jag är tillbaka i Sverige. Jag trodde att hemresan skulle vara mycket jobbigare än den var. Missförstå mig rätt, den var tillräckligt stressig och ansträngande, men jag blev inte så ledsen som jag trodde att jag skulle bli. Istället för att gråta hela flygresan till Köpenhamn tittade jag lugnt ut genom fönstret. Jag fick inte ens en klump i halsen när vi lyfte och jag såg Irlands gröna, platta landskap för sista gången på ett tag. Först så tänkte jag att det kanske berodde på att hela morgonen varit så stressig - få kontakt med en taxi med väldigt lite pengar kvar på mobilen, städa ur och låsa lägenheten ordentligt, lämna tillbaka nycklarna, och se till att inte glömma kvar något - jag hade liksom inte riktigt tid att bli ledsen. När vi körde upp på motorvägen och lämnade Ballymun bakom oss var jag så lättad att vi inte var försenade, och fortfarande stressad från att ha transporterat tre resväskor och handbagage från lägenheten ner på gatan och lite nervös för att ändå inte hinna till flygplatsen i tid.
Och hela resan kände jag inte så mycket; jag var inte glad och inte ledsen, mest tom. Jag kanske inte orkade känna något heller. Egentligen hade det ju inte spelat så stor roll om jag var ledsen heller - nu var jag ju ändå på väg och kunde inte göra så fruktansvärt mycket åt det. Det var skönt att jag inte var ensam utan att mamma flög med mig och höll mig sällskap. När vi landade i Göteborg kändes allt så ovant; mörkgröna skogar, svenskar och svenska överallt, platser som är så välbekanta men som ändå kändes nya. Det var fint att åka längs motorvägen och se på det svenska landskapet - eftersom jag varit borta så länge kunde jag se det med nya ögon och liksom återupptäcka allt. Och det är underbart hur fint det är här. Solen sken och gjorde så att den mörkt gröna skogen badade i gyllene kvällsljus, och vattnet på sjöarna glittrade i silver. Jag kan tänka mig värre ställen att komma hem till. På kvällen träffade jag min käre bror igen också, och då grät jag när jag såg hur fint han hade gjort i ordning för min hemkomst - han hade förberett middag och dukat upp ute i vår vilda, underbara trädgård. Och det var en särskild känsla att somna i mitt egna rum, i min egen säng.
Nu, elva dagar efter att jag kommit hem, vet jag fortfarande inte riktigt hur jag känner över att vara i Sverige igen. Jag har hunnit träffa några kära vänner och familjemedlemmar, vilket naturligtvis har varit underbart. Jag är verkligen lyckligt lottad att kunna komma hem till så många fina människor. Samtidigt känns det lite som om jag inte har kommit hem för att stanna här - liksom som om jag kommer åka tillbaka till Dublin, Ballymun och mitt lilla rum i Gateway snart igen. Men så är det ju inte. Rummet finns ju inte kvar, eller i varje fall inte mitt rum. Få av de jag känner finns kvar, de flesta har ju åkt hem till sina respektive hem igen. På så sätt tror jag ändå att det nog räckte att vara i Dublin den tid jag var där; jag tror inte att jag hade velat stanna längre. Även om jag stortrivdes och älskade det där.
Jag tror inte att jag på ett bra sätt kan förklara hur det känns att det hela är över. Framförallt så tror jag inte ens att jag själv vet hur det känns. Det är liksom slutet på ett kapitel, nu börjar väl ett nytt. Det går inte att sammanfatta mitt år på Irland; det har varit jobbigt, spännande, roligt, frustrerande, utmanande, utvecklande, fullt av nya upplevelser, underbart... Jag har fått så många nya erfarenheter och utvecklats som människa; jag har lärt mig så otroligt mycket, inte minst om mig själv. Jag har lärt känna en hel drös med nya människor, och fastställt att jag visst kan ta hand om mig själv och få nya vänner. Jag kommer alltid kunna se tillbaka på min tid i Dublin och fröjdas över alla mina upplevelser, och alla jag lärt känna. Jag har bott i en lägenhet tillsammans med två irländskor; pratat engelska och tyska och svenska; läst många intressanta kurser; skrivit akademiska texter på engelska; upptäckt en levande stad; lagat mat och druckit öl på pubar; åkt buss i hela landet; vandrat i den irlänsdka naturen; upptäckt olika irländska städer, stora som små; lärt mig spela irländsk folkmusik; lärt känna ett för mig nytt land och ny kultur; jag har nu ett till ställe där jag känner mig hemma.
Dublin kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, precis som alla äventyr, sorger och glädjestunder jag haft, och alla underbara människor jag lärt känna.
Until we meet again, fair Dublin.
