nemaproblema.blogg.se

Jag märker att det kommer ta lite tid innan jag vänjer mig vid att skriva här varje dag igen; jag glömde prompt av att skriva igår. Jag har inte gjort något särskilt spännande igår eller idag; mest pluggat eller mått dåligt för att jag inte pluggat. Same old, same old, med andra ord. 

 

Hittills har jag träffat fyra av mina vänner här; Björn kom och sa hej och drack te med mig i måndags och vi sågs igår också; idag arbetade jag på gruppuppgiften med Alice i biblioteket och Flore kom förbi en kort stund; sen åt jag lunch med Laura och drack te hemma hos henne innan jag begav mig till mitt lilla rum för att plugga vidare. Och här har jag suttit sedan klockan sju; nu är klockan tio i två. Dags att sova snart, tror jag. 

 

Jag har upptäckt, på mina flygresor till och från Sverige de senaste veckorna, hur mycket jag tycker om att flyga. Alltså inte delen med att sitta i ett väldigt plåtpaket som trotsar gravitationen och lyfter från marken, eller det höga ljudet, den dåliga luften, att vänta vid gaten på boarding och powerwalka på Köpenhamns flygplats för att hinna med anslutningen. Nej, jag gillar att sitta vid fönstret och titta ut. För det är så fruktansvärt vackert.

Bara att få betrakta landskapen vid start och landning eller när det är molnfritt, och liksom kunna låtsas att en är en fågel som svävar långt ovanför allt. Men mina sista flygresor har ägt rum efter mörkrets inbrott, och jag trodde aldrig att natten kunde vara så vacker. På väg till Sverige fanns inga moln, så jag kunde se alla tusentals små ljus där nere på marken, glimmande i olika stora kluster. Som om någon spillt ut en miljon guldkorn; ädelstenar; på svart sammet. Glödande, långt bort. Och ovanför - stjärnorna; istället för varmt gyllene brann de i vitt, och kändes närmare än någonsin. Jag gjorde inget annat förutom att se ut genom fönstret under hela flygresan (okej, jag tog såklart emot min gratis juice. Man säger ju inte nej till gratis juice liksom). 

 

När jag flög från Köpenhamn till Dublin för tre dagar sedan blickade jag istället ut på molnformationer över havet. Månen lyste i silver på vattnet; allt i en underbar gråskala som hade något overkligt, liksom sagolikt, över sig. Och även om vi befann oss tusentals meter ovanför marken var månen, som nästan var full, så oändligt långt bort. Reflekterandes solens strålar som ett lysande silverljus i vitt förvandlade den natthimlen till ett färglöst, men bländande vackert landskap, och molnen i grått avtecknade svarta skuggor på havet som skimrade i silver. 

 

Kort sagt; det var fint.

Men nu ska jag gå och lägga mig, det är ju en dag imorgon också. Kanske drömmer jag om att flyga.