nemaproblema.blogg.se

Idag ska jag åka till Dublin, och jag vet inte riktigt hur jag känner. Jag vet ju att allt kommer bli bra till slut, men just nu känns allt så stort och läskigt. Och jag känner mig så liten. Även fast jag inte riktigt gillar att erkänna det så har jag insett att jag tycker det är väldigt jobbigt med nya saker; jag gillar inte riktigt att ändra min status quo. Och även om jag vill påbörja något nytt sköljer en känsla av stark ovilja över mig precis innan allt ska börja. Jag ville inte börja mitt kandidatprogram på GU. Jag ville inte åka till Indien. Men allt blev ju bra ändå; efter några dagar kändes allting nytt och kul och spännande, trots att jag var livrädd innan. Indien var en alldeles fantastisk upplevelse, och på universitetet lärde jag känna många underbara människor.

 

Jag känner mig heller inte riktigt förberedd för den här förändringen; det känns fortfarande så overkligt. Igår var Ellinor hos mig och det var så härligt för allt kändes så normalt, som vanligt. Och även om vi pratade om flytten så kändes det så abstrakt, som om det inte kommer hända på riktigt. Det har heller inte sjunkit in hos mig att jag inte kommer träffa mina vänner innan jag kommer tillbaka till jul.

Men okej, nu ska jag sluta klaga. Jag är jätteglad att jag fått möjligheten att åka på Erasmus-utbyte, och jag är ganska övertygad om att allt kommer gå bra till slut ändå. Jag kommer studera något jag tycker är intressant och spännande, bo i studentkorridor och försöka lära mig irländsk folkmusik. Om tre månader kommer jag tillbaka igen. Det blir bra. Jag önskar bara att jag inte var så opepp.