nemaproblema.blogg.se

Hej på er! Idag har jag varit på promenadäventyr i Dublin med några erasmusstudenter. Vi möttes i stan vid ett och bestämde att vi skulle gå till Kilmainham Gaol, ett gammalt fängelse som spelat en betydande roll i modern irländsk historia. Många rebell-ledare från Irlands flera uppror för självständighet hölls fångna och avrättades där. Det byggdes på slutet av 1700-talet och var vid tiden särskilt stort och modernt. Fängelset var byggt för ca 140 fångar men under perioderna med flest fångar huserade upp till 9050 kriminella i fängelset, vilket ni ju kan föreställa er var en hygienisk katastrof. Ändå var chansen till överlevnad i fängelset större än utanför under irlands tid av svår svält.

Hur paradoxalt det än kan låta så tyckte jag att fängelset var ganska fint (ja, frånsett de minimala cellerna och när man tänker på hur det måste ha varit när det var i bruk...). Det öppna utrymmet (bilden nedan) ser så fint ut för att vara ett fängelse. Eller det kanske bara är jag som tycker det. Fängelset, och framförallt detta rummet, har använts ofta för att filma fängelsescener. 

Idag har vi erasmusstudenter fått åka på utflykt till en bondgård utanför Dublin. Vi fick klappa på grisar, kor och hästar; baka irländskt soda bread; prova på att spela bodhrán (irländsk trumma) och dansa traditionell dans; försöka (hopplöst i mitt fall) att spela hurling; och åka omkring i en traktortrailer. Det var roligt. Men när vi kom tillbaka till universitetet var vi alla trötta och glada att få gå hem och värma upp oss.

 

Under kvällen har jag haft lite beslutsångest för att jag inte kunde bestämma mig om jag skulle gå tillbaka till universitetsbaren på kvällen - några av erasmusstudenterna skulle dit. Det kändes som om jag borde gå dit, för att "inte missa något" och ja, för att jag borde. Men jag ville inte riktigt, eller ärligt talat vet jag inte om det var att jag inte ville eller för att jag var rädd att gå dit. För skulle jag gå dit, skulle jag behöva vara social - något jag tycker att jag inte är särskilt bra på. Och idag hade jag ingen mer energi för att vara modig och skita i att jag tycker det är läskigt. I min frustration pratade jag med Ellinor och hon påminde mig om att "courage doesn't always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day that says 'I'll try again tomorrow'." Och då kändes det lite bättre. Det är ju en dag imorgon också.  

Jag lade precis tarotkort, det var längesen jag gjorde det. För mig har det alltid varit väldigt givande, för det har hjälpt mig att se saker och ting lite annorlunda, få lite avstånd och försöka betrakta det hela utifrån. Idag visade korten till exempel att jag har svårt att bara leva i nuet, och vara lycklig med att bara vara. Och det stämmer. Jag tänker för mycket. Det påpekade Ellinor förut också. Jag övertänker allt hela tiden, helt i onödan. Men hur jag ska avhjälpa det vet jag inte riktigt. Jag ska försöka tänka mindre, i alla fall när det gäller vad jag tror att andra ska tycka och tänka. För egentligen spelar det ingen roll. Jag behöver bara lite extra lång tid för att inse det.

Nu har det redan gått en vecka sen jag kom hit till Irland. Det känns som om jag har varit här jättelänge, samtidigt som det känns som om det bara var ett par dagar sedan jag kom hit.

Igår blev en bra dag i alla fall. Jag tog en liten promenad i området på förmiddagen, jag hade tänkt gå till en park jag sett på kartan men hittade den inte och istället för att irra vidare gick jag tillbaka, satte mig på en parkbänk och läste. Jag får ta med mig kartan nästa gång. Efter lunch och samtal med Göteborgs Universitet åkta jag in till centrum och promenerade omkring där. Jag gick längs gatorna jag upptäckt tillsammans med mamma och Simon i somras, och på nåt märkligt sätt kändes det ändå lite som hemma. Och som att det här är min stad nu. 

På kvällen kom Caroline, den svenska tjejen, in till stan och vi träffade en fransman och en spanjor som också pluggar vid DCU. Spanjoren hade bott i Dublin innan så han visade oss två mysiga pubar där vi drack Guinness i pints. På den andra puben vi gick till spelade ett band med gittar, sång, banjo och litet dragspel irländsk folkmusik. Precis som det ska vara i Irland.

Solen lyser in i mitt lilla rum i Ballymun. Och jag borde gå ut. Men jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra. Först hade jag tänkt att jag skulle åka in till stan på förmiddagen, komma tillbaka till tre och ha telefonmöte med studievägledningen i Göteborg för att få klartecken vilka kurser jag kan läsa och få tillgodoräknade, men nu känns det hela liksom lite onödigt. Som om jag har för kort om tid. Det tar visserligen bara 20 min in till stan med buss. Men vad ska jag göra i Dublin? Åh vad jag hatar min oförmåga att fatta beslut! Hur som helst ska jag ju ändå in till stan senare - jag hade tänkt promenera omkring lite och jag tror att jag kommer träffa svenskan och dansken som jag spenderade gårdagen med. Det vore trevligt.

Men alltså. Vad ska jag göra nu? Jag kan ju inte sitta hela förmiddagen framför datorn. Speciellt inte när det är SOL ute. På Irland. Jag tror jag ska tvinga mig själv att gå ut och ta en promenad i området, även om det inte är det finaste området som finns. Jag kan ju gå till det lokala biblioteket. Jag kan ta med mig min Song of Ice and Fire-bok och sätta mig nånstans i solen och läsa. Okej. Det låter som en plan.

Jag förstår inte riktigt varför jag tycker det är så svårt att organisera mig själv. Det är enkelt när jag har saker jag måste göra - som när jag måste vara vid universitetet en viss tid kan jag planera vad jag ska göra före och efter och allt flyter på bra. Men när jag inte har något särskilt för mig blir det så att jag bara degar. Gör ingenting. Kollar på underhållande men meningslösa klipp på youtube. Glor på 9gag; facebook. Och sen blir jag rastlös för att jag inte gör någonting men inte tillräckligt för att faktiskt göra något.

Fast kanske borde jag tillåta mig själv att vara lite rastlös. Jag har ju faktiskt planer idag. Studievägledning och utflykt in till stan. Men nu tror jag ändå att jag ska gå ut i solen en stund! Ta vara på stunden liksom. Det känns som om detta blev ett ganska rörigt inlägg, men så får det väl också vara ibland. Jag är ju lite rörig idag.

Den är på väg till Dublin och det märks. Mina första dagar i Irland utmärktes av strålande sol och sommarvärme, till min stora förvåning, men jag fick snabbt berättat för mig att det inte är normalt och att jag genast borde ställa in mig på grått regn. Och de senaste dagarna har det sett ut så. Grått. Lite regn. Men även om det har sagts att det blir vinter nu, och vinterkyla, så är det inte särskilt kallt - hela vintern brukar hålla sig runt 10 plusgrader och om det blir riktigt kallt, då blir det nollgradigt. (Svinkallt alltså). Dagens duggregn gjorde mig faktiskt inte så mycket; så länge det inte är horisontellt regn med blåst à la Göteborg är jag nöjd. För då är det minsann omöjligt att med hjälp av paraply eller "vattentäta" kläder hålla sig torr.

Idag fick vi information om de kurser i engelska och irländsk kultur som universitetet kommer erbjuda utbytesstudenterna. Jag har hittat en kurs jag tänker läsa, även om det innebär att jag läser utökat: Monsters and the Monstruous in Irish Literature. Jag tror aldrig att jag har hört talas om en universitetskurs med ett så coolt namn. På eftermiddagen fick vi åka på en busstur genom Dublin, i en sån där dubbeldäckare som är öppen däruppe. Problemet var bara att det regnade, var blött på sätena och blåste som bara den när bussen körde, så vi blev fuktiga och ordentligt nedkylda på vår turistrundtur. Men nu har jag tagit en varm dusch, har på mig min varma kashmirtröja och dricker te, så det är okej.

I Dublin firas idag Arthur's Day, för att hedra Arthur Guinness, som etablerade Europas största bryggeri - Guinness. Det är i princip en "högtid" påhittad av Guinness för att kunna sälja ännu mer Guinness. Så stan kommer vara alldeles full ikväll (i dubbel bemärkelse) och vissa pubar bjuder på gratis Guinness. Jag fick idag också reda på att bryggeriet producerar 250 miljoner pints varje år, en siffra som de med hjälp av utbyggnad snart kommer höja till 400 miljoner. The more you know. Jag kanske tar mig in till stan senare, men det beror på om jag finner något sällskap. Annars sitter jag här med mitt te, invirad i mitt täcke och läser. Det känns också okej.

Ja, det måste jag faktiskt. Imorse mådde jag inte så bra, men det har bara blivit bättre efteråt. Jag var väldigt nere på morgonen och gick med tunga kliv till universitetet, men väl där började det kännas bättre igen. Jag hamnade bredvid en trevlig mexikansk tjej som också ska plugga internationella relationer, så vi kanske kommer ha kurser tillsammans. Sen fann jag av en slump att tjejen framför mig också är svenska, med tysk mor dessutom. Vi var båda väldigt överraskade och glada att hitta en annan svensk, haha! Eftersom vi skulle till samma sal senare spenderade vi hela eftermiddagen tillsammans och gick på upptäcksfärd på campus. Så det gick från en väldigt otrevlig morgon till en väldigt trevlig eftermiddag. Man ska aldrig ge upp.

Det kommer bli en sån där morgon. Just nu vill jag inget hellre än att sitta hemma i köket på hjortgatan och äta frukost med mor och bror. Som vanligt. Istället sitter jag här i mitt rum, som visserligen är varmt och ljust, men som ändå inte är hemma. Kunna krama om de jag tycker allra mest om. Jag skulle verkligen behöva en kram just nu.

Igår var ändå en bra dag, jag blev väldigt nyfiken och pepp på att börja plugga på DCU. På kvällen träffade jag tyskarna jag pratat med tidigare på dagen och vi gick till baren på campus. Det var mysigt en stund, men det var ju snarare en klubb än en bar, och jag upplevde igår igen hur lite jag gillar såna ställen. Jag känner mig så himla onormal i att inte gilla det heller; alla (i alla fall i min ålder) verkar ju gilla det, men inte jag. Så jag stannade alldeles för länge för att tycka att det var roligt och gick hem frustrerad och med en känsla av misslyckande. Så just nu känns hela veckan framför mig bara jobbig och inte så rolig och spännande längre. Och jag önskar att jag var tillbaka i Kungälv.

 

Två jag saknar väldigt. 

 

Nej usch vad deppigt inlägget blir, jag vill ju inte att ni ska tro att jag inte alls tycker det är roligt att få åka på utbytesstudier - det är ju något jag velat göra väldigt länge. Känns lite otacksamt då att jag sitter och skriver hur jobbigt jag tycker allt är. Men idag får det vara så... Jag ska försöka rycka upp mig och tänka positiva tankar!

Jag har insett, trots ett ganska ärligt försök, att det här med att dricka och hoppa omkring på ett trångt dansgolv till musik av den för mig mindre tilltalande sorten inte är min cup of tea. Hepp.

Idag har vi haft introduktion till universitetet och allt vad det innebär. Jag har också flyttat från mitt rum på bottenplan till tredje våningen (läs fjärde, de räknar konstigt i Irland), och det känns faktiskt mycket bättre här uppe. Mitt rum är ljusare och det känns mer öppet. Det är lite synd att jag kommer ha andra rumskamrater, för tjejen där nere verkade verkligen vara jättemysig. Men det blir nog bra här uppe också. Det dåliga är att jag måste packa upp alla mina grejer igen, och jag har inte riktigt motivationen för det. Men lite musik gör det hela nog lite lättare.

Det visade sig att mina grannar på introduktionen idag var tyskar, vilket jag tyckte var roligt. De flesta utbytesstudenterna kom från Frankrike och Spanien, och många kom från olika håll i Asien - jag var ensam från Sverige medan det fanns en kille från Finland och två danska tjejer. Jag tror att de sa att vi är 365 utbytesstudenter i år - fler än någonsin på DCU. Jag vet inte riktigt varför, men jag blir alltid så glad när jag träffar andra som jag kan prata tyska med. Det känns också lite som om jag blir mindre blyg när jag pratar tyska. Jag vet inte om det stämmer, men det känns så. Hur som helst, så har baren på campus en tillställning ikväll där man ska ha på sig sitt lands eller landskaps färger, och jag skulle träffa tyskarna och gå dit med dem. Så nu ska jag packa undan mina grejer här, ta en dusch och byta om! Kram på er så länge!

Hej på er! Jag verkar inte vara så bra på att skriva varje dag, haha! Jag kom precis tillbaka från Skerries, en ort på östkusten där Lisa bor med sin man David; jag var hos dem lördag till söndag. Igår träffade jag Lisas mor Theresia i Dublin och hon hjälpte mig hitta ett täcke och kudde, så inatt hoppas jag på trevligare sömn (min första natt i Dublin var alldeles för kall för att vara angenäm). Sen gick vi ner till den trevliga shoppinggatan Grafton Street, där jag fixade ett irländskt simkort till min telefon. Efter en stund träffade vi Lisa och promenerade omkring en stund tills vi mötte David som körde oss till Skerries. Skerries är lite likt Marsttrand faktiskt, ett litet samhälle vid vattnet med pubar och restauranger vid havet. Jag och Theresie promenerade längs kusten; det var jättefint väder! Jag tog ganska många bilder som jag tänkte lägga upp, men det var inga som blev särskilt fina... Men ni får ändå en bild på Skerries hamn vid ebb och den supergulliga glassbaren "Storm in a Teacup".

 

 

Jag kunde inte låta bli att tänka på Hanna, jag kommer ihåg när vi skrattade en hel engelskalektion åt det uttrycket. Igår kväll åt vi jättegoda skaldjur från Skerries (musslor, krabbklor och kräftstjärtar) innan vi gick på konsert i Blue Bar med Eleanor McEvoy, en irländsk singer/songwriter. Hon uppträdde helt själv, spelade gitarr, piano och fiol medan hon sjöng. Hon sjöng också True Colors, och då kunde jag inte låta bli att tänka på Ellinor och vår åttiotalskonsert i ettan på gymnasiet...

Hur som helst, jag hade jättemysiga två dagar i Skerries men nu är jag tillbaka i Ballymun - rummet är lika kallt som innan (men nu har jag ju täcke i alla fall). En av mina två rumskamrater träffade jag för en stund sen, och hon verkade jättetrevlig - så det kanske inte blir så tokigt i alla fall.

Nu när jag sitter här känns det hela fortfarande väldigt abstrakt - på Skype pratar jag med min bror och på nåt sätt känns det inte som om jag är i Dublin och inte hemma när jag är så avskärmad i mitt lilla rum. Igår morse hade jag lite psykbryt och allt kändes bara jättejobbigt, men det blev bättre när jag pratat lite med mamma och gick ut i solen, skaffade mitt busskort och åkte in till stan. Sen när jag träffade Theresia kändes det bättre och jag kunde riktigt slappna av under helgen och glömma hur nytt och jobbigt allt är. Lite av den jobbiga känslan kom tillbaka nu när jag kom till mitt rum igen, men jag hoppas att det också går över.

Nu har jag slut på idéer om vad jag kan berätta för er, så det får bli mer imorgon!

Hej på er, nu har jag framgångsrikt klarat av resan till Irlands huvudstad och sitter i mitt rum i lägenheten jag delar med två andra studenter. Ingen av dem är här så jag har ingen aning om vad de är för några. Det visade sig dessutom att varken kudde eller täcke ingick i rummet, och eftersom ingen personal är här får jag klara mig utan inatt. Det är kallt i rummet; jag får väl linda in mig i allt jag har och föreställa mig att jag ligger på stranden i Spanien eller så.

Det känns ganska skumt att vara här. Jätteskönt för att jag klarade resan hit (inklusive powerwalk på Köpenhamns flygplats för att hinna med planet), och på något sätt känner jag mig ganska lugn nu. Ensam men lugn. Det känns som om det mesta kommer lösa sig, även om jag är nervös för att jag inte ska veta hur jag ska bete mig. Imorgon ska jag skaffa ett simkort och irländskt nummer och gå på täck- och kuddjakt. Jag har pratat med Lisa och Theresia, vänner till familjen som bor i Irland, som jag ska träffa i stan imorgon vilket ska bli jätteroligt, då kan jag känna mig lite mindre ensam.

Jag vill också passa på att tacka för alla gulliga sms jag fått under dagen med lyckoönskningar och pepp. Det är jätteskönt att veta att det finns några som tänker på en och framförallt tror på en! Och även om jag inte svarat på alla har de glatt mig väldigt. Men nu ska jag försöka packa upp lite här, massa kramar från ett kallt rum i Éire!

Idag ska jag åka till Dublin, och jag vet inte riktigt hur jag känner. Jag vet ju att allt kommer bli bra till slut, men just nu känns allt så stort och läskigt. Och jag känner mig så liten. Även fast jag inte riktigt gillar att erkänna det så har jag insett att jag tycker det är väldigt jobbigt med nya saker; jag gillar inte riktigt att ändra min status quo. Och även om jag vill påbörja något nytt sköljer en känsla av stark ovilja över mig precis innan allt ska börja. Jag ville inte börja mitt kandidatprogram på GU. Jag ville inte åka till Indien. Men allt blev ju bra ändå; efter några dagar kändes allting nytt och kul och spännande, trots att jag var livrädd innan. Indien var en alldeles fantastisk upplevelse, och på universitetet lärde jag känna många underbara människor.

 

Jag känner mig heller inte riktigt förberedd för den här förändringen; det känns fortfarande så overkligt. Igår var Ellinor hos mig och det var så härligt för allt kändes så normalt, som vanligt. Och även om vi pratade om flytten så kändes det så abstrakt, som om det inte kommer hända på riktigt. Det har heller inte sjunkit in hos mig att jag inte kommer träffa mina vänner innan jag kommer tillbaka till jul.

Men okej, nu ska jag sluta klaga. Jag är jätteglad att jag fått möjligheten att åka på Erasmus-utbyte, och jag är ganska övertygad om att allt kommer gå bra till slut ändå. Jag kommer studera något jag tycker är intressant och spännande, bo i studentkorridor och försöka lära mig irländsk folkmusik. Om tre månader kommer jag tillbaka igen. Det blir bra. Jag önskar bara att jag inte var så opepp.

Hej på er och välkomna till min blogg! Imorgon flyttar jag till Dublin för att plugga i ett läsår, och här tänkte jag skriva om mina upplevelser, tankar och känslor. Hoppas ni vill dela min resa med mig!