nemaproblema.blogg.se

Hej på er! Det känns konstigt att det redan är söndag igen; jag tyckte det var helg nyss! Om fem dagar har jag varit här i två månader, det känns också helskumt. Jag kom ju precis hit...

 

Helgen har jag spenderat i Killarney, en liten stad/by på sydvästra Irland som angränsar till en nationalpark med Irlands högsta berg. DCU's Hiking Society organiserade hela resan; vi var 45 studenter som åkte buss i sex timmar för att komma dit. På lördagen vandrade vi i nationalparken och på söndagen delade vi upp oss och gjorde olika aktiviteter fram till lunch; varpå vi åkte tillbaka till Dublin igen.

 

Och vilken vandring det var. Vi började med att promenera längs vägen som går genom Gap of Dunloe (jag rekommenderar att ni googlar det; jag har inga vettiga bilder för att visa hur vackert det var) och sen började vi bestiga den västliga bergskedjan. (Man kan faktiskt få kalla dem berg; Macgillycuddy's Reeks når över 1000 meter). Nerifrån vägen såg det hela inte så farligt ut; kullar med torkat gräs och stenar. Får sprang omkring nära toppen. Men jösses vad det var ansträngande. Marken var inte alls torr; det var blött i princip överallt och vi fick vara riktigt försiktiga så att vi inte fick blöta fötter direkt. Även om det inte såg så ut var det väldigt brant och jag var tvungen att söka handtag i stackars grästuvor och stenblock för att ta mig upp; för att inte tala om de partier vi fick gå i snigeltempo över hala klippbitar. När vi gjorde paus var jag helt slut; benen värkte vid varje stigande steg och jag andades tungt. Vi var halvvägs. Jag funderade på i vilket tillstånd jag skulle överleva dagen.

 

Men efter mycket slit och utmattning var vi högst upp på berget; visserligen inte på det högsta men vi var högt uppe i bergskedjan. Vi hade utsikt över dalen vi promenerat i tidigare; vägen var bara som en slingrande tråd där nere. På andra sidan dalen såg vi the Purlple Mountains, med stenar på toppen som skimrar i lila. Vi vandrade vidare mot väst medan en tjock dimma svepte över bergen - dalen försvann tillsammans med de lila bergen och vi kunde knappt se de andra topparna. Vi fortsatte norrut och började vår långa vandring neråt. Hela vägen var underlaget blött; till slut fanns det ingen mening med att försöka hålla fötterna torra längre. Vi hoppade genom torvlandskap och försökte unvika de värsta pölarna. Och utsikten var helt fantastisk; när dimman försvann kunde vi se bergstoppar, havet och irländskt landskap av fält och stugor långt där nere. Även om jag kände mig halvdöd efter bestigningen var jag så lycklig när vi var uppe; det var så vackert. Jag gick och nynnade dvärgarnas sång om Ensamma Berget när dimman kom krypandes och låtsades som att jag befann mig i Midgård. 

 

Idag gick jag på historical walking tour i Killarney; vi promenerade genom parken och kollade på deras lilla borg (de är väldigt stolta över den, och visst, den var fin, men jag kunde ju inte låta bli att jämföra med Bohus Fästning som är mycket större) och sen på katedralen innan vi promenerade omkring själva i staden. Efter lunch åkte vi tillbaka till Dublin. Jag måste säga att jag tycker att jag varit ganska produktiv ikväll; sen jag kom hem har jag tvättat och hängt tvätt; dammsugit lägenheten; bytt sängkläder; dushat; och lagat min tröja, kappa och väska. Nu sitter jag och lyssnar på musik från Sagan om Ringen i mitt stearinljusupplysta rum fyllt med rökelse. Ute smattrar regnet.

 

Jag ska ge er några bilder jag tog med min mobilkamera; men de gör inte platsen rättvisa alls. Föreställ er det tio gånger vackrare, så kanske det är mer i närheten.

 

Här är vi tre-fjärdedelars väg uppe.