Lycka
Kategori: Allmänt
Jag tänkte skriva några rader om lycka, det har jag velat göra ett tag. Det blir nog inte som jag tänkte mig i huvudet - jag brukar inte kunna få ner mina känslor i skrift så bra - men jag kan ju försöka ändå.
Jag önskar att fler människor var lyckliga. För även om det verkar som om de är det, vet jag att många egentligen inte känner sig så bra. Jag har allt för många i min närhet som inte är lyckliga, till och med deprimerade, och det gör ont i mig. Att veta att de har en massa mörka tankar som gör vardagen så mycket jobbigare. Jag har själv mått ganska dåligt under en ganska lång period, vilket jag insåg först när det blev värre än det var innan. Jag insåg att jag länge har känt mig dålig och varit olycklig; eller snarare aldrig varit riktigt lycklig. Det var väldigt svårt att inse. Jag berättar det inte för er nu för att ni ska tycka synd om mig; jag vill inte ha nån sympati; utan för att för de som läser detta berätta att det blir bättre. Det går att ta sig ur det, hur hopplöst och meningslöst det än känns.
Jag insåg till slut att det inte fanns någon annan som fick mig att må dåligt, utan att det var jag själv. Det var inte så lätt att inse, det gjorde ont att tänka att jag skulle göra något sånt mot mig själv. Men sen trillade poletten ner och jag insåg att jag kan förändra allt, ganska enkelt till och med. Jag hade länge intalat mig själv att jag inte var bra nog, men sen tänkte jag "fan heller, varför gör jag det?". Och så slutade jag. Det låter banalt, men det var faktiskt så enkelt, för mig i alla fall. Och jag tror, och hoppas innerligen, att alla som mår dåligt kommer komma till den punkten där de bara kan säga "fuck this, I'm gonna be happy now". För det är mycket roligare att vara lycklig.
Och ingen ska misströsta om hen inte befinner sig där än. Det kommer, jag lovar. Det blir bättre. Jag trodde det inte själv för bara ett år sen, men jag kan säga att jag verkligen är lycklig nu; jag har kommit till den punkten att jag kan se det vackra i livet och i min vardag.
Jag kan inte låta bli att undra om det inte är något som inte står rätt till i samhället, när jag finner att allt för många människor som jag håller kär är olyckliga. Den här sjukliga strävan efter att vara perfekt, alltid. Den förskönade bilden vi ger av oss själva på sociala medier där allt alltid är toppen; maten är nyttig och god; utstyrslarna välstylade med genomtänkta poser; varenda ögonblick spontant och roligt med de bästa vännerna. Man ska alltid sträva efter något som är bättre, outtröttligt, och sen visa att man minsann har lyckats. Och när man inte når upp till dessa överdrivna, omöjliga ideal som präglar vårt samhälle mår man dåligt; jag känner alldeles för många som tycker att de inte räcker till; inte är bra nog; de känner press att prestera mer och bättre än de redan gör. Och inte en enda har i mina ögon anledning att känna sig otillräcklig, varför det gör extra ont när jag får höra att jag inte varit ensam med att vara olycklig. Tänk om alla bara kunde sluta må dåligt. Sluta ha alldeles för höga förväntningar på sig själva; kunna se hur fantastiska de redan är. En sån värld skulle jag vilja leva i.
Jag önskar att fler människor var lyckliga. För även om det verkar som om de är det, vet jag att många egentligen inte känner sig så bra. Jag har allt för många i min närhet som inte är lyckliga, till och med deprimerade, och det gör ont i mig. Att veta att de har en massa mörka tankar som gör vardagen så mycket jobbigare. Jag har själv mått ganska dåligt under en ganska lång period, vilket jag insåg först när det blev värre än det var innan. Jag insåg att jag länge har känt mig dålig och varit olycklig; eller snarare aldrig varit riktigt lycklig. Det var väldigt svårt att inse. Jag berättar det inte för er nu för att ni ska tycka synd om mig; jag vill inte ha nån sympati; utan för att för de som läser detta berätta att det blir bättre. Det går att ta sig ur det, hur hopplöst och meningslöst det än känns.
Jag insåg till slut att det inte fanns någon annan som fick mig att må dåligt, utan att det var jag själv. Det var inte så lätt att inse, det gjorde ont att tänka att jag skulle göra något sånt mot mig själv. Men sen trillade poletten ner och jag insåg att jag kan förändra allt, ganska enkelt till och med. Jag hade länge intalat mig själv att jag inte var bra nog, men sen tänkte jag "fan heller, varför gör jag det?". Och så slutade jag. Det låter banalt, men det var faktiskt så enkelt, för mig i alla fall. Och jag tror, och hoppas innerligen, att alla som mår dåligt kommer komma till den punkten där de bara kan säga "fuck this, I'm gonna be happy now". För det är mycket roligare att vara lycklig.
Och ingen ska misströsta om hen inte befinner sig där än. Det kommer, jag lovar. Det blir bättre. Jag trodde det inte själv för bara ett år sen, men jag kan säga att jag verkligen är lycklig nu; jag har kommit till den punkten att jag kan se det vackra i livet och i min vardag.
Jag kan inte låta bli att undra om det inte är något som inte står rätt till i samhället, när jag finner att allt för många människor som jag håller kär är olyckliga. Den här sjukliga strävan efter att vara perfekt, alltid. Den förskönade bilden vi ger av oss själva på sociala medier där allt alltid är toppen; maten är nyttig och god; utstyrslarna välstylade med genomtänkta poser; varenda ögonblick spontant och roligt med de bästa vännerna. Man ska alltid sträva efter något som är bättre, outtröttligt, och sen visa att man minsann har lyckats. Och när man inte når upp till dessa överdrivna, omöjliga ideal som präglar vårt samhälle mår man dåligt; jag känner alldeles för många som tycker att de inte räcker till; inte är bra nog; de känner press att prestera mer och bättre än de redan gör. Och inte en enda har i mina ögon anledning att känna sig otillräcklig, varför det gör extra ont när jag får höra att jag inte varit ensam med att vara olycklig. Tänk om alla bara kunde sluta må dåligt. Sluta ha alldeles för höga förväntningar på sig själva; kunna se hur fantastiska de redan är. En sån värld skulle jag vilja leva i.
Sluta aldrig kämpa, det går att ta sig ur tillstånd som suger. Fortsätt klättra på stegen. Men glöm inte att vända er om ibland och kolla neråt; för att se hur långt ni redan kommit och njuta av utsikten - ni kanske redan är högre upp än ni trodde.
Glöm inte hur underbara ni är, allihop.