nemaproblema.blogg.se

 

 

Jag blir så jävla arg. 

Fick precis läst om vad som hände i Helsingborg idag, där en man blev misshandlad till döds när han var på väg till en fotbollsmatch. 

Och jag blir så jävla arg. 

Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig. Det är för det första för mig helt ofattbart hur en kan genomföra våldshandlingar mot någon annan; ännu mindre så grovt att det leder till dödsfall; men jag förstår inte hur detta kan vara resultatet av fotboll. Fotboll, som så många älskar, eller helt ignorerar (jag kunde inte bry mig mindre), handlar om underhållning. Det ska vara något en njuter av, ensam eller tillsammans; något en känner gemenskap med andra om; underhållning för fan. Och nu är nyhetssajterna fyllda av beskrivningar om hur misshandeln tros ha gått till; vilka som var eller inte var inblandade; reaktionerna. 

 

Och jag undrar var det gick fel någonstans. Efter att ha ögnat igenom rubrikerna och skummat artiklar verkar våldet ha varit oprovocerat. Fler berättelser vittnar om huliganvåld på andra håll i staden; sönderslagna affärer och kaféer, restaurangbesökare som fick föras till sjukhus efter att "av misstag" blivit knivskurna av huliganer på jakt efter supportrar som flydde in i restaurangen. Jag tappar helt hoppet för mänskligheten. Detta handlar inte om någon livshotande politisk kamp; det är inte till försvar av radikala åsikter; det är inte ens ett desperat rop för att uppmärksamma brist på rättigheter. Det handlar om fotboll. Eller nej, det gör det inte heller. För fotboll har ingenting att göra med våld. Detta våld som utspelades i Sverige är helt frånkopplat från sporten. 

Hur kan detta hända? Hur kan människor vara så fruktansvärda? Jag blir så otroligt provocerad. I ett land som Sverige, där människor är så priviligerade och inte ens behöver tänka på de problem andra måste kämpa med på andra håll i världen varje dag. Nej, i Sverige tas allt för givet. Det ses som en allmän rätighet att ha tillgång till allt vi har i Sverige. Och dessa våldsamma individer kastar bort alltihop, och förstör för andra i processen. Fyrabarnspappan som dog. Hans familj; hans barn som kommer växa upp utan far. Restaurang- och affärsägare som fått sin kanske enda inkomstkälla förstörd. Människor som är försatta i skräck och blir ännu mer inskränkta för att undvika risken att utsättas för våld; "kommer jag vara nästa slumpartiga offer?". Det gör mig illamående. Och jag undrar på riktigt om det finns en framtid för mänskligheten när sådant fortsätter hända. Jag är medveten om att detta inte är det enda, eller ens det "värsta", som hänt i Sverige på sistone, men det var det som fick min bägare att rinna över idag. Det hela är bara helt bortom min förståelse, jag begriper mig inte på det. 

Så jag tänder ett ljus för denna man jag inte kände, och gråter för vad som händer med mänskligheten. 

Jag vet inte om det är för att jag börjar bli lat, men jag är väldigt lycklig att det är söndag, och inte måndag, imorgon. Jag är inte redo för måndagen än.

Igår fyllde Théo år så vi firade honom; Diana och jag bakade morotsmuffins med frosting och vi sjöng och åt tårta i Andreis lägenhet medan vi spelade ölspelet. När de alkoholhaltiga dryckerna tagit slut letade vi reda på en taxi för att åka in till Dublin, där vi fick leta en stun innan vi hittade ett ställe som släppte in oss utan att kräva inträde eller ålder över 21. Kort sagt, det var en väldigt trevlig kväll, med mycket skratt. 

Det jag inte var förberedd på var hur länge jag sov idag. Jag hade ställt ett larm på klockan tio, men när jag vaknade och såg på klockan var hon redan 13:30. Jag har aldrig sovit så länge! Men jag antar att det behövdes. Marlene kom över till mig och vi hade en försenad frukost/brunch med nybakat bröd innan vi åkte in till stan. Där promenerade vi omkring, jag köpte skor, vi trängdes med alla på lördagsshopping på Grafton Street, tog en sväng genom St. Stephen's Green. På the Church drack vi kaffe och delade på en syndigt god chokladkaka med vaniljglass. Höga på socker och väldigt belåtna begav vi oss hemåt, där vi försökte neutralisera allt sött med pasta, pesto och sallad. Sen satte vi oss med te och filtar och kollade på en film som sen avlöstes av musik och prat om allt möjligt. 

Och nu är det dags att sova. Klockan är kvart över ett; men eftersom klockan ställs om idag är hon ju redan kvart över två. Imorgon hade vi tänkt åka till Dún Laoghaire vid tolv, så jag ska försöka att inte brutalförsova mig igen. Dessutom måste jag gå och lägga mig innan jag börjar äta - jag känner mig lite hungrig nämligen. Den hungern får vänta tills imorgon bitti. 

Godnatt med er, hoppas ni har en fin helg och inte försover er imorgon!

Så det kan gå. Även om jag var hemskt omotiverad inför kvällen hade jag väldigt roligt. 

Det var DCU Societies Awards på ett fancy hotell norr om universitetet. Det var till och med såpass formellt och fint iordningsställt där inne att jag skämdes lite för att ha gått dit i mina röda manchesterbyxor med converse. Alla studenterna anlände i kostym och aftonklänningar (naturligtvis med alla möjliga kreativa sätt att visa hud på; slitsar, urringningar, "hål" i sidorna, fria ryggar - några var elegantare än andra, om vi säger så) med högklackat och jag kände mig riktigt malplacerad. Jag hade ingen aning om att det var en sådan tillställing!

 

Redan när de kom dit var de flesta studenterna berusade, och det var minst sagt underhållande att betrakta dem. Vi hade bara en kort soundcheck innan gästerna kom och sen fick vi roa oss bäst vi kunde fram till strax innan elva då vi spelade vår folkmusik. Vi trodde först att vi skulle hålla oss borta från festen och bara dyka upp för att spela men det visade sig att vi fick sitta bland alla andra som betalat för att gå dit. (Det var med andra ord överflödigt av mig att ta med mig macka och bok). Så vi åt väldigt god buffé och pratade och skrattade innan vi satte oss bredvid scenen och spelade och knappt hörde vilka toner som kom från våra instrument. Men alla var glada och dansade, så jag tror de gillade det i alla fall! Och även om jag var lite orolig innan för att jag inte kände de andra så bra, så hade jag kul ändå. Vi var bara fem stycken, och redan innan vi kom till hotellet pratade vi och roade oss. De är såklart väldigt trevliga allihop. (Återigen inser jag att jag inte behöver oroa mig så mycket för allt). 

Sammanfattningsvis: det var ett väldigt bra avslut på dagen. 

Så fort gratis mat är inblandad, brukar kvällen vara räddad. 

Med dessa visdomsord lämnar jag er för idag. Så sov gott; och om ni läser detta först imorgon så hoppas jag att ni har en underbar dag!

Då det är okej att lägga upp en bild på sig själv. 

 

 

 

Och onsdagen lider mot sitt slut. Fastän klockan inte ens är elva, och jag sov mycket längre än jag borde imorse, så är jag så trött att jag snart ska krypa ner i sängen och sova. Jag ska ju ändå upp tidigt imorgon. 

Igår var lite vårigare faktiskt; till och med soligt på morgonen när jag promenerade till skolan! Att det regnade i skurar resten av dagen gjorde inte lika mycket; det var åtminstone soligt emellanåt. Och när jag promenerade från Gateway till universitetet på kvällen för att gå till Trad Practice och spela irländsk folkmusik fick jag se den finaste regnbågen jag sett. Först och främst så kunde en se hela bågen (okej inte precis hela, men det var för att det var hus i vägen), och den var så klar. Färgerna verkligen sken i solen och det lätta duggregnet hade inte kunnat störa mig mindre. 

Min sketna lilla mobilkamera gör den ingen rättvisa alls, men ni kanske kan få en liten uppfattning om hur fint det var. Om en kollar riktigt noga går det till och med att urskilja den bleka dubbla regnbågen ovanför. Fint, med andra ord. 

Igår var jag tvungen att återigen skratta åt mig själv och mina (icke-existerande?) matlagningskonster. Jag har en fin liten bok med vegetariska rätter, och eftersom jag hade lagt bönor i blöt kvällen innan ville jag göra en böngryta. Sagt och gjort; jag kokade bönorna och stekte lök och vitlök med currypasta och hackade tomater. Receptet krävde chilifrukter och andra kryddor jag inte hade, så jag konsulterade det som fanns i köket. Jag fann en burk med inlagd krossad chili; jag mindes mitt senaste misstag och tog inte så mycket av den sorten. Sedan hittade jag paprikapulver, och trodde, naiv som jag är, att "äsch så starkt kan det inte vara". Så jag hade i en dryg tesked. Av paprikapulver. Nu i efterhand inser jag att det, dessutom i kombination med currypasta och chiligegga, kanske inte var skitsmart. 

När jag lagt till bönorna och låtit det sjuda i en halvtimme var det dags att smaka. Och alltså. Jag undrar om jag nånsin ätit något starkare; ens i Indien. Hela tungan och munnen och läpparna brände; såsen som jag svalde satte eld i halsen på mig och framkallade hosta. Och jag kunde bara skratta åt mig själv. "Det får bli ris till det då" tänkte jag; på något vis lyckades jag producera misslyckat ris också. I min frustration hällde jag en hel burk kokosmjölk i min bönblanding från helvetet och ruinerade den perfekta konsistensen. Även om den fortfarande var ordentligt stark, så blev den ätbar i alla fall. Och nu, dagen efter, är konsistensen bättre också. Nu har jag i alla fall lärt mig att ta det lite lugnare med kryddorna, i alla fall när chili och paprikapulver är inblandat. 

På kvällen gick vi till Shite Night i nubar, där de spelade musik från när vi gick i mellanstadiet. Även om de spelade flera låtar jag inte kände till var det roligt att höra 1990- och 2000-talsmusik och minnas de lätta tiderna när det största problemet var hur en skulle underhålla sig (kurragömma? rita? leka med gosedjur? bygga med lego?). Och det är alltid lika trevligt att ta en pint Guinness. 

Imorse var jag lite förvirrad och misstog mig med tiden så jag sov fram till kvart i elva. Föreläsningen vid elva föll alltså bort, med andra ord. Efter att ha skrivit klart en inlämningsuppgift promenerade jag till biblioteket och lånade fem böcker som jag inte kollat i än; kvällen spenderades med Marlene, te och film. 

Och nu räcker det för idag; nu känns det okej att onsdagen är förbi. 

 

Ingen vår idag. Kyla, blåst och regn istället. Det skulle inte störa mig så mycket egentligen, om det inte skulle bli så jäkla kallt inomhus; jag har frusit hela dagen, trots yllekofta och varma strumpor. När mitt te tog slut hoppade jag in i den varma duschen för att fly kylan lite och sen var klockan tack och lov åtta så att elementet i rummet sattes på. Skonigslöst drog jag upp den till max och sakta men säkert tinade jag upp tills det blev riktigt varmt i rummet. Och med värmen som återvände till min kropp kände jag att jag blev levande igen. Jag klarar inte av kyla särskilt bra. Jag har verkligen valt fel land att bo i; Sverige där största delen av året är vinter. Och när jag får chansen att bo någon annanstans i ett år åker jag till Irland som har lika dåligt väder. Nåja. Om våren skulle kunna skynda lite och komma hit så kan jag glömma den kalla vintern. 

Dagen har varit seg; jag tillbringade hela förmiddagen i biblioteket med mina uppsatser som skulle skrivas klart och skrivas ut och lämnas in. Sen hade jag en timmes föreläsning, varpå jag skyndade mig hem genom blåsten för att tvätta och laga mat. Resten av dagen har jag inte gjort något vettigt alls; glott på diverse serier och youtube-klipp, lyssnat på musik. 

Och nu är jag i vanlig ordning trött. När jag druckit upp mitt te ska jag gå och lägga mig tror jag, annars somnar jag här på stolen. 

Godnatt med er, hoppas ni har det bra och att våren är mer närvarande i Sverige än här!

Igen. Måndag; ingens favoritdag. Stackars måndag. Ensam och oälskad. 

Fast min dag imorgon kommer inte bli så fruktansvärd; jag har bara en föreläsning. Visserligen måste jag lämna in två arbeten innan dess; ett är redan inskickat och det andra måste jag skriva klart på förmiddagen innan båda skrivs ut och lämnas in i pappersformat. Men det ordnar sig. 

Jag hoppas att det blir lite finare väder imorgon. Vi har ju haft jättefint väder fram till St. Paddy's förra veckan, men sen präglades dagarna av grader under 10, regn och blåst. Inte jättetrevligt, med andra ord. För i takt med att temperaturen sänks utomhus, blir det även kallare inomhus. Jag har suttit i dubbla tjocktröjor och med raggsockar, drickandes te, och ändå frusit. Det ska ju vara vår nu. Jag är verkligen redo för vår. 

Så, måndag, här har du din chans att bli omtyckt. Ge mig lite vår imorgon, lite ljus och lite sol. Ingen kyla som kryper in genom mitt fönster och tvingar mig att vira in mig i fleecefiltar och huttra; inget kallt ösregn som gör mig dyblöt; ingen vind som hotar med att svepa mig från trottoaren på väg till skolan. Okej? Okej. 

De senaste dagarna har varit fina. Onsdag morgon åkte vi (Marlene, Sarah, Christina och jag) med bussen först in till stan och sen med Bus Éirann till Galway. Galway ligger på Irlands västkust; det tog oss ca 3-4 timmar att åka dit. Det är Irlands fjärde största stad (enligt Wikipedia) men har ändå bara 75 000 invånare. Litet med andra ord. 

Onsdagen tillbringade vi med att utforska Galway, och tack vare den kompakta lilla staden tog det inte så fruktansvärt lång tid. Galway är en gammal hamnstad och ligger precis vid havet. Till skillnad från Dublin, som visserligen också ligger vid havet, kunde jag verkligen känna havets närvaro i Galway. Och det var vindigt som bara den - vi höll nästan på att blåsa bort. Vi gick på den kullerstensbelagda gågatan och över den väldigt snabbtflytande River Corrib till Claddagh; sedan upp längs vattnet och via Galway Cathedral (som var väldigt stor och vacker) tillbaka till centrum där vi värmde oss på ett café. På kvällen åt vi på en liten restaurang innan vi gick till the King's Head där vi drack cider respektive öl (jag provade Galway Hooker, (som min wikipediaresearch till min besvikelse visar inte alls är bryggd i Galway), alldeles för söt för min smak) och fick höra irländsk folkmusik och se irländsk dans. Det var fint. 

På torsdagen hade vi bokat en heldagstur till Burren och the Cliffs of Moher. Bussen körde en runda i området söder om Galway och vi fick se allt från tusenåriga gravar, fairy trees och gamla castles, till huvudattraktionen Cliffs of Moher. Vi hade väldig tur med vädret; förutom ösregn på vårt första stopp vid en kyrkoruin hade vi solsken hela dagen, vilket gjorde det fantastiskt vackra landskapet ännu finare. Vid klipporna blåste det såklart väldigt mycket och vi upplevde några skurar, men i allmänhet var det väldigt fint. På kvällen när vi kom tillbaka till vårt hostel lagade vi mat och sen tog vi en promenad i staden innan vi gick och lade oss. 

Fredagens tur förde oss till Connemara. Tyvärr hade vi inte lika stor tur med vädret; dagen präglades av regn och blåst. Vårt längsta stopp tillbringades vid Kylemore Abbey, ett komplex som byggdes av ett rik engelskt par, Mitchell och Margaret Henry, på slutet av 1800-talet. Det omfattar en storartad, slottliknande bostad (inklusive biljardrum, stor matsal, balsal och många sovrum); en viktoriansk inhägnad trädgård med växthus; det som i början var turkiska bad; en liten gotisk kyrka tillägnad Margeret; och ett litet maosoleum som byggdes åt Margaret när hon dog, och där Mitchell också är begravd. Det var fint, men när vi var där verkligen öste det ner regn så vi blev helt genomdränkta. Det tog ända till sent på kvällen innan jag var torr igen. Den lilla gotiska kyrkan gillade jag mest, med marmor och änglar. Efter Kylemore Abbey kördes vi omkring i det vackra Connemara, där vi såg allt från snöbeklädda bergstoppar, vattenfall, bergsfår och sjöar, till vidsträckta landskap uppdelade i rutor av stenmurar. Vi fick promenera en runda i den lilla byn Cong där vi såg gamla kyrko- och klosterruiner; vårt sista stopp var en gammal klosterruin. Det var nog det finaste på turen tror jag, det var mycket större an vad det såg ut att vara och det var så häftigt att gå omkring bland de gamla stenväggarna och föreställa sig hur det kunde ha sett ut för länge sedan när det var intakt. Vid det laget hade det också slutat regna och solen tittade fram.

Tillbaka i Galway steg vi på en buss till Dublin och efter mången timme var vi till slut tillbaka i Ballymun. Det var faktiskt väldigt skönt att komma hem; det kändes nämligen verkligen som att jag kom hem. Till mitt rum. Inte direkt till min lägenhet - den känns fortfarande inte som hemma. Men mitt rum; det känns som mitt nu. 

Det var fina dagar i Galway. På våra turer fick vi se det Irland som en alltid föreställer sig. Landskap som är så vackra att en bara vill stå och se på det; ta in det; njuta av hur vacker världen kan vara. 

Här kommer en bildbomb från de senaste dagarna:

 

Igår var det St. Patrick's Day. Det var spännande. Dagen började med frukost hos Diana och Pernilla, som hade gjort pannkakor och scones och dukat upp en jättefin frukostbuffé för oss österrikerskor, fransoser, en norska, och för en gångs skull, svenskar i majoritet (tack vare Pernillas fem vänner som var på besök). Vi hade en väldigt trevlig morgon och alla hade såklart pyntat sig med diverse saker i grönt. 

Vid elvatiden letade vi reda på taxi för att ta oss in till stan - vi åkte till Christ Church Cathedral där paraden gick förbi. Lyckligt nog var det inte så fullt där så vi fick ganska bra platser inför paraden; vi stod emellertid och väntade ganska länge på att den skulle passera. Men till slut kom den; först polisen, militären och brandkåren (som hade ett säckpipeband, det tyckte jag var alldeles underbart), sen följde olika marschband, dansgrupper, konstruktioner på hjul av olika slag och med olika teman. Allt var väldigt färgglatt och alla var glada; det var fint. När paraden var över promenerade vi bort till Dublins påstått äldsta pub, The Brazen Head, där vi hade turen att hitta ett bord där vi fick plats allihop. 

Och där stannade vi i princip hela kvällen. Vi kom dit runt två på dagen och gick därifrån klockan tolv. Puben blev mer och mer välfylld och vi var lyckliga att vi faktiskt hade lyckats hitta ett bord för alla. Senare kom ännu fler utbytesstudenter och anslöt sig till oss medan andra droppade av. Och det hela under stadig tillförsel av öl. Vi gick och åt i omgångar; jag gick med Diana, Pernilla, Sarah och Marlene till MacDonald's i Temple Bar som var helt knökat. Allvarligt. Jag har sällan sett så mycket folk på samma ställe innan. Vi fick armbåga oss fram på kullerstensgatorna mellan glada, fulla, grönklädda människor. Men på nåt sätt var det fint. 

På The Brazen Head spelades också, som alltid, irländsk folkmusik och vi knödde oss in i det trånga rummet för att få dansa till och sjunga med i Galway Girl, och jag upptäckte till min förtjusning att många av de jigs och reels de spelade var de jag lärt mig; det var nästan så det kliade lite i fingrarna. Vid tolv gick vi till slut från puben och ville hitta en annan; vi gick till Temple Bar för att igen beskåda folkmassan, som emellertid hade minskat ansenligt sedan eftermiddagen. Vi delade på oss eftersom några ville äta och vi fem som blev kvar letade reda på en pub med lite plats åt oss där vi tog en sista öl och försökte sjunga med i låtar vi inte kunde. 

Med andra ord: det var en fin dag igår. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det var roligt ändå. Jag såg mycket spännande och hade roligt med fina människor. 

Det var inte lika roligt att stiga upp imorse för att skriva klart min uppsats i Gender and Politics. Men nu, efter mycket prokrastinering, är den äntligen färdig och inskickad. Marlene och Sarah kom förbi i eftermiddag och vi bakade pizza med serrano, oliver, mozzarella och ruccola - mycket gott! 

Dublin laddar upp för fullt inför imorgon; då firas St. Patrick's Day. Det handlar visserligen inte längre så mycket om Irlands skyddshelgon som om irländsk nationalitet och stolthet (och alkohol såklart), men firas ordentligt ändå. Jag har ingen aning om vad vi kommer göra imorgon, förutom att vi ska se på paraden som går genom staden klockan tolv. Vi har införskaffat allt möjligt som är grönt eller har shamrocks; jag är nu lycklig innehavare av två shamrockbandanas och en grön mascara. Ska det va så ska det va, liksom.

Idag har jag inte lämnat Gateway; förmiddagen spenderades med brödbak och slöplugg. Eftermiddagen och kvällen spenderades med Marlene - vi provade att färga hennes hår med kritor (det gick inte så bra), lyssnade på musik, hade picknick i mitt rum, lade tarot och tände stearinljus. 

Igår var en alldeles underbar dag; vid två åkte jag in till stan med Marlene och Sarah och vi promenerade omkring i Dublin. Hela helgen är en förfest inför St. Paddy's imorgon och vi såg många i grönt med löjliga hattar, och någon form av alkoholhaltig dryck i handen. Hela Temple Bar var fyllt av människor i diverse utstyrslar (löst sammankopplade med St. Patrick) som sjöng, skrek och drack. Det var fint. Solen sken hela dagen och det var riktigt varmt - nästan som sommar i Sverige! Vi åt italiensk glass och kisade mot solen, och promenerade omkring i den gröna parken St Stephen's Green, upp och ner för Grafton Street genom folkmassorna. Det kändes lite som kulturkalaset i Göteborg - glada människor överallt. Jag gillar sånt. På kvällen när solen försvann blev det kyligare. Jag träffade Andrei och tillsammans gick vi på jakt efter fransmän och italienare i människoknökade Temple Bar - inte det lättaste! Till slut fann vi dem och letade reda på en restaurang där det fanns plats för 13. Även om tanken var att gå ut på kvällen drabbades alla av matkoma och vi satte oss på bussen hem istället. 

Men imorgon blir det inga ursäkter. Om det finns en dag då en ska gå ut i Irland, så är det St. Patrick's Day. Eller kanske är det den enda dagen en inte bör gå ut, med tanke på hur mycket folk det kommer vara ute. Men äsch, det blir säkert roligt ändå, vad vi än hittar på. 


Nu ska jag få lite skönhetssömn så jag orkar stiga upp imorgon, godnatt!

Jag hade dåligt humör hela förmiddagen idag. Kanske berodde det på att jag försov mig. Kanske var det för att jag glömt att jag inte hade något bröd kvar och således inte hann äta frukost eller göra en macka att ta med mig till den långa skoldagen. Kanske var det för att solen inte sken idag. Eller kanske var det för att dagens föreläsningar var tråkiga. 

Hur som helst var jag ganska bitter när jag kom hem vid tretiden. Till på köpet mådde jag illa; det gjorde inte direkt saken bättre. Ändå lyckades jag plugga litegrann. Men sen satte jag mig på bussen och åkte in till Dublin, där jag märkte att jag inte varit på ett bra tag. Jag träffade Anita och vi promenerade omkring en liten stund, innan vi gick till Tea Garden. 

Tea Garden är ett mysigt ställe där det, som namnet antyder, finns en herrans massa olika tesorter. Belysningen är blygsam, musiken angenäm, sittplatserna på mattbeklätt golv med kuddar, och inredningen består nästan övervägande av pärlgardiner. Men den egentliga anledningen att vi gick till Tea Garden är för att de har shishas där. Jag hade inte rökt shisha sen jag var i Indien, så det var väldigt mysigt att sitta och dricka te, prata och röka vattenpipa med Anita. Det var precis vad jag behövde för att bli på bra humör igen. 

Och jag saknade Indien. 

Imorgon är det redan fredag igen. Jag förstår inte riktigt var all tid tar vägen. Det går så fort alltihop. 

Det börjar kännas som vår på riktigt. Det har inte regnat på två dagar; istället har vi haft sol och blå, nästan molnfri, himmel. Optimistiska irländska studenter har suttit på gräsmattorna på campus och njutit av solstrålarna, och shortsen ökar i antal (även om det är lite väl optimistiskt). Igår satt också jag i solen med Marlene och Sarah och åt glass. Good stuff. 

 

Knoppar och blommor dyker upp, och idag hörde jag ovanligt många fåglar kvittra på väg hem från skolan. Och även om solen gör mig väldigt lycklig, är jag i vanlig ordning trött hela tiden. Vårtrötthet finns tydligen, men jag betvivlar att det är det; jag är ju konstant trött. Det spelar ingen roll om jag faktiskt gjort något ansträngande eller inte, jag skulle kunna sove hela tiden ändå. 

Nåväl. Två dagar kvar av denna veckan, sen har vi reading week (dvs inga föreläsningar) som innehåller St. Patrick's day och förhoppningsvis lite resande i Irland. Fast jag har uppsatser som måste skrivas. Äsch, det löser sig, som jag brukar tänka. 

 

Det var väl dags att skriva något igen. Jag skrev faktiskt ett inlägg från mobilen i lördags men när det skulle publiceras bestämde sig min telefon för att logga ut från sidan och vips försvann texten i cyberspace. Eftersom jag är så långsam på att skriva på telefonen blev jag för irriterad för att skriva om alltihop. Därför kommer uppdateringen först idag.

Jag var borta över helgen; med DCU Hiking Society åkte jag med Marlene, Sarah och Anita till Westport. Det ligger, som namnet antyder, på Irlands västkust - det är en småstad bredvid Irlands heligaste berg, Croagh Patrick. Enligt sägnen vandrade självaste helgonet St Patrick upp på berget för att fasta i fyrtio dagar; ända sedan dess vallfärdar tusentals människor varje år dit sista söndagen i juli för att göra samma vandring, helst barfota. 

 

Vi vandrade med skorna på, och tur var väl det. Även om vi hade relativt fint väder (alltså bara duggregn) var det kyligt ju längre upp vi kom och med alltmer tilltagande vind räckte det med duggregn för att bli genomblöt. Och vilken vandring det var! Jag som gillar långa promenader och vandring egentligen också, var lite för otränad för rutten uppför berget. Mjölksyran fyllde mina benmuskler och det tog emot innan vi ens var halvvägs uppe. Otacksamt nog kunde vi se vägen framför oss hela tiden, och den slingrade sig upp, upp, upp, alltför brant för min smak. På ungefär halva höjden befann vi oss i ett pass där vinden från havet kom med full fart; den var fruktansvärt stark! Jag har aldrig upplevt så stark vind innan, vi höll på att blåsa bort. Marlene och jag hakade oss i varandra, gick böjda och trotsade vinden som ville putta ner oss från vandringsleden. Duggregnet smattrades så hårt i ansiktet att det kändes som om nån kastade nålar på oss, och det dröjde inte länge innan vi var helt, och jag menar helt, genomblöta. Detta var halvvägs. Nästa etapp bestod av nästan (ja inte helt, men det kändes så) vertikal vandringsled som i princip var stenar i olika former och storlekar, som flyttade på sig under fötterna. Med tätnande dimma kunde vi efter en stund varken se toppen eller var vi kom ifrån. Jag behövde många pauser för att ta mig ända upp, men helt plötsligt befann vi oss på toppen av Croagh Patrick. Jag var så lycklig! Jag hade inte riktigt trott att jag skulle klara av det. 

 

På toppen finns ett litet kapell och det som påstås vara St Patricks grav (går att diskuteras). Vi hade fått höra att vi skulle få en fantastisk utsikt, men självklart var dimman så tät att vi inte såg någonting. Alls. Alldeles varma och svettiga från vandringen upp slog vi oss trötta ned och åt vår matsäck, men vinden och kylan tvingade oss att snart vandra neråt igen. Nedstigningen var nästan lika jobbig som vägen upp; en fick vara mycket försiktig för att inte glida ner hela biten på de lösa stenarna! Sen väntade vindtunneln och en lång, brant väg ner. 

Men det var en fin vandring, om än ansträngande. Det var bara synd att vi inte kunde se något från berget; och att utsikten som vi hade längre ner inte riktigt kunde avnjutas för att den starka vinden avhöll oss från att stanna och titta. 

På söndagen gick vi på en Historical Walking Tour i Westport och tittade bland annat in i en fantastiskt vacker anglikansk kyrka. Efter en fyra timmars bussresa hem till Dublin tog jag en välbehövlig varm dusch och hängde upp alla mina genomblöta kläder (som fortfarande inte trocknat) att torka innan jag gick med Marlene och Anita hem till Marei; hon hade bjudit in oss och några fler tyskar/österrikare/schweizare/irländare för att laga och äta tillsammans. Vincenzo från Schweiz bjöd oss på bruscetta; Marlene gjorde Kaiserschmarren; och Michael palatschinken (eller pannkakor). Det var en mysig kväll, vi hade väldigt trevligt! 

Idag har jag pluggat lite, men mest prokrastinerat. Efter en timmes föreläsning satt jag en liten stund med Pernilla och Andrei i solen och drack kaffe, innan jag gick hem för att hinna med lite plugg till. På kvällen gick jag tillbaka till campus för att spela med Trad Group på ceílí (nej jag vet inte riktigt vad det är; tror det är någon form av session där folk spelar och dansar). Jag hade lärt mig 12 jigs och reels som vi spelade ikväll medan två tjejer lärde alla som ville lite irländsk folkdans. Det var väldigt roligt! Äntligen kunde jag spela med på riktigt, även om jag spelade fel ibland. Men luta med huvudet, och fela med stråken, right?

Nu är det snart sovdags, jag ska upp tidigt imorgon! 

Idag är fettisdagen, vilket jag såklart firade (för jag tar varje tillfälle i akt när det firas med godsaker). Jag hade tagit med mig mandelmassa från Sverige i julas för att jag ville baka semlor här; och det gjorde jag alltså idag.

Jag köpte alla ingredienser igår på Tesco och tänkte att jag till och med skulle ha kardemumma i. Men de sålde bara hel kardemumma, de där gröna frökapslarna ni vet. Inga problem tänkte jag, men det var det visst. I brist på mortel fick jag improvisera och använde mig av skålar och muggar för att krossa kapslarna och komma åt kärnorna. När jag väl pillat med det en bra stund behövde jag mala kärnorna, men eftersom jag inte hade någon mortel blev det ett mer eller mindre omöjligt uppdrag. Och alltså; jag har aldrig betraktat en mortel som en riktig nödvändighet i ett kök, men nu har jag insett att det ju inte går annars. De jäkla kardemummakärnorna som hade kostat mycken möda att locka ut ur frökapslarna krossades inte under muggen eller kavelhandtaget utan flög åt olika håll i köket istället. Ni kan tänka er att jag var litet frustrerad. Men problemet löstes genom att blanda ner kardemumman i mjölken medan den hettades upp för att ge smak, och sen silas bort. 

På eftermiddagen fick jag besök i två omgångar; först kom Diana, Pernilla, Astrid och Andrei över till mig och vi drack te, pratade, och åt semlor såklart. Senare kom Anita, Marlene och Sarah och tedrickandet, pratandet och semmelätandet upprepades; men denna gången på tyska istället för på engelska. 

Så idag har jag ätit tre semlor. Jag känner mig lite tjock. Men det var små semlor; så jag tänker att det kanske är okej ändå.

Nu sitter jag i mitt rum med Marlene och Sarah och vi väntar på att Kung Fu Panda ska buffra på datorn. Jag sitter med min stickning i knät och Marlene försöker reda ut den gordiska knuten på det enorma garnnystanet. 

 

Happy Fatty Tuesday!

Vilken lat dag det har varit. Eller snarare; jag har varit lat. Det är ju inte dagens fel liksom.

Men jag kanske får vara lat ibland. Jag har sovit länge; gjort absolut ingenting produktivt; ätit österrikisk korv med tillhörande senap och pepparrotsnågonting (röra? pastej? sås? kräm? det kom ur en tub i alla fall); promenerat i Albert College Park med Marlene och Sarah och njutit av eftermiddagssolen; skajpat med Petra som är på besök hos mamma och Simon i Sverige; och kollat på Hitta Nemo med Marlene och Sarah och fortsatt på min stickning. Så det har varit en lat dag. Men jag lämnade ändå lägenheten idag. Alltid något.

På väg tillbaka från parken gick vi genom campus och var tvungna att ta kort med DCU-bokstäverna (som alla andra utbytesstudenter). Här har ni resultatet. 

 

Jag känner mig lite besviken på människor. 

Missförstå mig rätt, jag har väldigt många fina människor runtomkring mig som alltid finns där. Jag är jättetacksam för dem.

Men ändå har jag på sista tiden blivit besviken på människor. Jag tror alltid det bästa om de jag träffar; jag har haft höga förväntningar på folk och så visar det sig att de inte alls når dit. Eller egentligen tycker jag inte att jag har haft så höga förväntningar; eller i alla fall inte för höga. Jag har bara trott gott om folk. 

Jag har försökt vara den bästa versionen av mig själv; i gengäld känns det som om människor bara tar det de vill ha och sen försvinner igen. Kvar står jag, förvirrad och besviken.

Och jag ställer mig frågan om jag ska fortsätta försöka. Om jag ska fortsätta hoppas att jag får någonting tillbaka, eller om jag ska sluta anstränga mig. 

Jag märker att jag har blivit ganska dålig på att skriva här dagligen. Det känns liksom som om jag tappat meningen lite; jag skriver ju ändå bara om vad jag gjort på dagen och det är ju inte så himla intressant.

Men here it goes again. 

Nu är lördagen redan förbi och jag känner att helgen går alldeles för fort. Jag vill hinna ha helg innan den är över. Men imorgon är det redan söndag. Idag åkte jag med Marlene och Sarah till centrum där vi promenerade omkring i solen och letade efter skor till Marlene. Det var inte så enkelt, även om det finns en del skoaffärer längs Grafton Street. Vi promenerade tillbaka till norrsidan av Liffey när vi varit på skojakt ett bra tag, och där hittade vi ett ställe där vi åt sushi. Jag har inte ätit sushi på länge, så det var väldigt trevligt! God var den också.

Tillbaka i Gateway tillbringade jag den sena eftermiddagen med att tvätta och börja baka bröd. Av någon anledning blev jag på väldigt dåligt humör och var allmänt bitter på allt. Jag satte på Korn på hög volym (och var glad att jag var ensam i lägenheten så att jag inte störde någon); då kändes det lite bättre. På kvällen kom Marlene över till mig och hon stannade till precis för en liten stund sen. Vi åt ost och korv som hon hade tagit med sig från Österrike, mina nybakade fullkornsfrallor, och drack te medan vi lyssnade på musik, kollade på en del av andra chansen i Melodifestivalen; sen kollade vi på den Lilla Sjöjungfrun och skrattade åt Disneymoralen och -logiken; sen lyssnade vi på musik och pratade om allt möjligt. Det var fint. Så nu är jag inte på så dåligt humör längre.

Igår hade jag bara två timmars föreläsning, och eftersom det var så fint väder tvingade jag med mig Marlene och Sarah att promenera till IKEA med mig. Jag fick mitt IKEA Family-kort tillskickat för några dagar sedan; alltså var jag ivrig att gå dit för gratis kaffe. Och för en köttbullstallrik såklart. Vi satt alltså en stund i restaurangavdelningen, innan vi promenerade genom affären (utan att behöva köpa något - befriande!) och till den lilla mataffären. Ett av mina mål med IKEA-utflykten var att införskaffa knäckebröd, så jag var väldigt lycklig över att hitta runt rågknäckebröd (visserligen inte Leksands, men ändå). Innan vi gick åt vi glass också. Den kostade ju bara 60 cent, and who am I to refuse such a price? 

 

På tillbakavägen tog vi vad vi trodde skulle vara en genväg genom bostadsområdena. På något tog det längre tid än att gå längs den stora bilvägen, men åtminstone var det en intressantare väg. Ballymun är inget särskilt trevligt område. Bostadsområdena runtomkring Gateway är tämligen deprimerande; det liksom hänger som ett grått skynke över allt även om solen skiner. Vi gick förbi ett ganska stort komplex med flervåningshus som var helt övergivet - alla rutor krossade, väggar som vittnade om bränder, och skräp överallt. Det såg ganska kusligt ut. 

På kvällen gick jag med Andrei till nubar där vi träffade Théo och så småningom fler utbytesstudenter. Vi pratade och drack öl, och hade väldigt trevligt. En positiv överraskning var att baren stängde en timme senare än vi trodde, så vi hann avsluta våra samtal om politik innan vi begav oss hemåt igen. När jag väl kom in i min lägenhet var jag lika trött som jag är nu, och väldigt glad att få krypa ner i min säng. 

Och det tänker jag göra nu också; godnatt med er!