nemaproblema.blogg.se

Jag är så trött; jag skulle kunna gå och lägga mig nu fastän klockan inte är mer än halv åtta. 

 

Men det ska jag inte. Nu snart ska jag klä på mig och promenera till Flore; hon bjöd in mig till en fransk kväll där hon och några fler fransmän ska bjuda oss på fransk mat. Och även om jag tror att det blir trevligt så har jag samma känsla nu som annars; jag vill inte gå dit. Jag vill stanna här hemma och kolla på en film. Paradoxalt nog vill jag idag göra det jag inte ville göra igår - sitta ensam i mitt rum. Jag vill inte behöva vara social. Jag orkar inte. Jag vågar inte. 

 

Men jag har sagt att jag ska gå så jag ska gå. Jag behöver bara samla lite mod först.

 

Idag gick jag med Marlene till Omni Shopping Centre där vi gick på julklappsjakt. Hon har nu bara två julklappar kvar att fixa; jag har fortfarande inte hittat en enda. Istället hittade jag massa andra saker som jag intalade mig själv att jag faktiskt behöver. Jag är visst inte så bra på att julklappshandla.

 

Sen gick vi hem och lagade pasta med tomatsås; när matkoman slog in bakade vi kakor i Marlenes lägenhet fram tills nu precis. Så jag har promenerat, ätit, lagat mat och bakat hela dagen idag. Och nu är jag så trött. 

 

Nåja, nu ska jag sluta klaga. Jag borde gå ut nu så jag hinner leta reda på vart det är jag ska. 

 

Hoppas ni har en fin lördag.

 

 

 

 

 

För idag har inte varit kul. Jag var på universitetet från tio imorse till klockan fem och jobbade med min reaction paper. Jag skulle haft gruppmöte inför ett grupparbete igår men det sköts fram till idag för att den ena var bakis och den andra inte börjat skriva än (irländare...) men idag blev det inte av heller; jag spenderade alltså några timmar i biblioteket med att vänta i onödan. Men jag fick ju åtminstone lite jobb gjort; Reaction paper är inskickat (visserligen blev det inte så bra men det blev en text i alla fall), jag skrev ut papper att skicka till Göteborgs Universitet och svarade på mejl. Men när jag väl fick reda på att mötet inte blev av var jag ganska trött och frustrerad och var inte på jättebra humör på promenaden hem. Väl hemma lades lite huvudvärk till och min lycka var total.

 

Och nu sitter jag här, ensam i mitt rum, med stearinljus som enda belysning och känner mig sådär ensam och ynklig. 

 

Just nu vill jag bara ha en kram, men alla är för långt borta.

 

 

 

I brist på annat att skriva om tänkte jag ge er en till lista. Det blir en lista med saker jag tycker om. Here it goes:

 

1. Choklad. I alla former, när som helst. Det finns alltid plats för choklad.

 

2. Nybakat bröd. Det är något av det bästa jag vet.

 

3. Jim Morrisons röst. Jag tror det är min favoritsångröst. Jag vet inte exakt varför, men han talar till mig på något vis. 

 

4. Värme. Just nu sitter jag i mitt rum med en fluffig filt omkring mig, med varm choklad, och värmen på. Mysigt.

 

5. Doften av stearinljus. Har ni tänkt på hur gott det luktar i kyrkan där man kan tända ljus? Det har jag alltid gillat.

 

6. Kramar. Ibland kan en kram från en viss person förändra hela min dag.

 

7. När en låt eller en doft påminner en om något. Som en viss parfym jag använde i Indien; varje gång jag känner doften känns det som om jag är i där igen. 

 

8. Örhängen. I alla möjliga former och färger; jag älskar örhängen. I trä, metall, med fjädrar och pärlor, stora eller långa, runda och droppformade. 

 

9. Våroffer. Stravinskys verk från 1913 är och förblir mitt absoluta favoritstycke inom klassisk musik. Jag tröttnar aldrig.

 

10. Att åka buss eller tåg. Visst, ibland är det bara tråkigt men ofta tycker jag att det är härligt att bara kunna sitta och kolla på hur landskapet åker förbi på andra sidan rutan. När vi åkte på vandringsresa sist till Killarney ville jag faktiskt inte att bussresan skulle ta slut, även om vi redan åkt i sex timmar. Och det var inte så att jag gjorde något särskilt; läste eller lyssnade på musik; det var bara så rogivande att åka genom det irländska landskapet. 

 

Jag tycker att blogginläggen blir roligare med bilder, men eftersom jag inte har några från idag får ni två äldre istället. Denna tog mamma när vi var här i Dublin i somras. 

Kom precis tillbaka från biografen i Omni Park Shopping Centre där jag med Malrne, Niemh (uttalas Neef), Alexander, Laura, Anna, Nicole och Caroline såg på the Hunger Games: Catching Fire. Den var väldigt bra! Så om ni vill gå på bio och inte sett den än, gå och se den.

 

Jag spenderade dagen med att försöka plugga; ni som känner mig vet att det är lättare sagt än gjort. Det mest produktiva jag gjorde idag var nog att baka bröd och chokladmuffins. Nåja. 

 

Idag har varit en lång dag. Lämnade lägenheten strax efter nio imorse; kom hem för ungefär en timme sen. Dagen var full av föreläsningar (eller ja, i alla fall fem timmar) och mellan dem pluggade jag. Vid sex var jag till slut klar med skolan och träffade Marlene, Anita, Sarah och Laura och vi åkte in till stan tillsammans. Vi hade köpt biljetter till en konsert i National Concert Hall; det skulle vara musik av John Williams. Jag hade kanske hellre lyssnat på något annat än filmmusik men tyckte ändå det skulle bli väldigt roligt, det var längesen jag var på klassisk konsert!

 

Det var inte riktigt som vi hade tänkt oss. Konserten var uppdelad i tre delar och det var tre olika orkestrar som spelade. Blåsorkestrar i kategorierna junior, intermediate och senior. Och ja, de var väl inte jättebra. Juniororkestern var till och med rätt plågsam att lyssna på; det är som det är svårt att få blåsorkestrar att låta rent men när instrumenten inte ens är stämda och i händerna av inte så erfarna musiker blir det hela lite svårare. Intermediate-orkestern var lite bättre, men även när det skulle vara unisont var det flerstämmigt, om vi säger så. Och senior-orkestern, som bestod av människor i vad som såg ut att vara 17 till medelålders var okej men lämnade också en del att önska. Jag tänkte på Vägus hemma i Sverige, och hur roligt det var att spela tillsammans med engagerade och duktiga unga musiker. Jag plågade mig genom två timmars konsert med musik som skulle föreställa John Williams verk, avslutat med julsånger från Home Alone.

 

 

Jag vet. Jag är dryg. En dryg och arrogant jävel som inte uppskattar att dessa människor jobbat länge på att förbereda denna konserten; men jag förväntade mig symfoniker och vacker musik, inte oavsedd dissonans som framkallar grimaser. Jag får väl vara en dryg människa då.

 

Här är förresten en bild från igår, när jag och Marlene åt Frittatensuppe. Det är soppa som hälls över strimlade pannkakor; och vi hade ju rester från helgen som vi åt upp. Det var lite skumt, men inte så dumt ändå. 

Tänk att det egentligen är ganska enkelt. Jag har insett att jag duger som jag är. Jag behöver inte gå och våndas över att jag inte har perfekt hy; störa mig på min dubbelhaka; gömma magen under kläder; gå runt och tro att jag är mindre intelligent, intressant och omtyckt än alla andra; eller ha ångest för att jag inte pratar så mycket.

 

För det här är jag. Jag har ingen platt mage; jag älskar mat alldeles för mycket och ogillar träning alldeles för mycket för att ha en fast tvättbräda. Jag har rodnader och några finnar i ansiktet som jag visserligen motarbetar med skrubb, ansiktsvatten och krämer men som ändå finns där. Jag får en dubbelhaka när jag ler riktigt brett, sjunger och spelar fiol men det finns inte så mycket jag kan göra åt den. Jag är blyg och lite tillbakadragen, men jag försöker vara så öppen och utåtriktad som möjligt och pressar mig långsamt ut ur min comfort zone. Och även om jag intalar mig själv att jag är mindre intressant och intelligent än alla andra så försöker jag inse att jag inte är det; jag är smart nog att läsa på universitetet (hittills har ju allt gått bra) och varför skulle alla andra vara mer intressanta? 

 

Jag är som jag är, och det måste också få vara bra nog. Det finns såklart saker som inte är perfekta och som kan förbättras (till exempel min löjligt plågsamma prokrastinering; eller att jag övertänker saker utan anledning); men i det stora hela har jag kommit underfund med att jag inte vill försöka sträva efter att förändra mitt hela väsen för att bättre passa in i någon modell av "det perfekta". För ingen är perfekt. Inte ens de som verkar vara det. Alla har någonting de inte är nöjda med; som inte passar in; som måste förbättras. Även om jag tycker att det är viktigt att vilja vara en så bra människa som möjligt; vara sitt bästa jag; så får vi inte glömma att vi kanske redan är ganska bra. Vi behöver inte passa in i den där mallen. Tänk om alla vore likadana; det vore väl ett tråkigt samhälle. 

 

Jag duger som jag är. Ni duger som ni är. Det finns andra saker man kan gå och tänka på istället för "ser jag för tjock ut i denna?"; "tycker de att jag säger för mycket?"; "borde jag ha sagt mer?"; "vad kommer folk tycka?". 

 

Var er själva; jag ska vara mig själv. Man mår bäst då. 

 

Söndag kväll igen. Tiden verkligen bara rinner iväg. Idag har jag inte lämnat min lägenhet; jag har suttit och (försökt) plugga; lagat mat; kollat på gudstjänsten på svt med Göteborgs Gosskör (eller ja, Göteborgs Gosskörs Kammarkör... eller vad vi nu kallade oss); ätit muffins; kollat på serier; gjort en ny pärlrad att hänga i mina dreads; pratat med olika människor på skype, facebook, viber och whatsapp; lyssnat på musik och glatt mig åt att ha lägenheten för mig själv. 

 

Nu är klockan fem i elva och jag börjar känna mig sovklar; de senaste dagarnas trötthet hänger fortfarande över mig. 

 

Idag försvann dagen, den har gått så fort. Jag sov länge och gott, och sen kom Marlene över till mig och vi gjorde pannkakor till frukost (eller ja, brunch snarare). Det var jättegott! Och i vanlig ordning åt jag mer än jag behövde...

 

Sen åkte vi in till stan och promenerade från O'Connell Street ner till Grafton Street och kollade i alla möjliga olika affärer i några timmar, i jakt på julklappar. Jag är ganska dålig på att hitta bra julklappar, och dagens promenader slutade med att jag bara köpte saker till mig själv istället. Fast inget garn såklart. När vi blev trötta letade vi reda på bussen som går från O'Connell Street till IKEA och åkte ut på äventyr. Jag har aldrig tyckt om IKEA särskilt mycket men idag var det väldigt mysigt att komma dit; det kändes nästan som om jag var i Bäckebol. Efter en runda på övervåningen åt vi köttbullar med potatismos, gräddsås och lingonsylt i restaurangen; jag har aldrig glatt mig så åt köttbullar! Jag brukar inte verkligen längta hem särskilt mycket; eller nostalgiskt tänka på hemma; eller glädjas särskilt när jag ser svenska märken eller produkter; men idag var jag sådär töntig och blev lite lycklig inombords när jag fick äta köttbullar med lingonsylt och läsa de löjliga IKEA-namnen på svenska; berätta för Marlene vad Dalarna är för något och glädjas över att de sålde decilitermått. Jag köpte mer än vad jag hade tänkt (det verkar vara en obligatorisk del av IKEA-besök) men det jag köpte var saker jag faktiskt behövde: tvättställ, diskställ, diskborstar, bunkar (jag har hittills gjort bröddeg och kaksmet i kastruller, tyckte det var dags att skaffa en riktig skål), galgar, fleecefilt (som jag rullat ihop och lagt vid fönstret för att förebygga att all värme lämnar rummet direkt) och decilitermått (nu behöver jag inte höfta så mycket när jag bakar). Jag var frestad att köpa knäckebröd och glögg också, men tänkte att någon måtta får det vara. 

 

Det var ett smärre äventyr i sig att åka buss med IKEA-kasse och tvättställ tillbaka, särskilt med tanke på att vi behövde åka in till stan först för att byta till vår buss där. Men det gick ju bra det också. När vi kom hem satt vi och kollade klart på Iron Man 3 hos mig medan vi åt chokladmuffins och clementiner och drack te. 

 

Och nu är jag så trött att jag nog ska gå och lägga mig, trots att det är tidigt än. Jag har en del att göra i pluggväg imorgon, så jag borde se till att vara utvilad åtminstone. Förra natten drömde jag att jag åkte till Indien; att jag nästan dödade två människor; och att någon ville hacka av mig mina händer. Jag hoppas jag drömmer trevligare saker inatt. 

Två månader har jag varit här nu. Eller ja, två månader och en dag sen jag kom hit. Det har gått så fort; samtidigt som det ju såklart känns som om jag har varit här länge. Och bara en månad och en dag kvar tills jag åker till Sverige. Wat.

 

Det har hunnit bli höst, och riktigt kallt, här. Jag har vant mig vid regn (jag tycker till och med att det inte regnat särskilt mycket här. Kanske för att jag förväntar mig regn varje dag och blir positivt överraskad när det inte regnar) och njuter av när vädret är fint. Jag har vant mig vid den irländska engelskan och till och med anammat lite av den själv (I'm working on it); jag har vant mig vid bussystemet och matvaruaffärssorteringen. Jag har lärt känna människor från Rumänien, Frankrike, Tyskland, Ungern, Österrike, Hong Kong och Irland; jag har vågat mig ur min comfort zone och pratat med folk och bjudit på mig själv. Jag har haft ångest över skolarbetet (who am I kidding, det har jag fortfarande) men också redan skrivit akademiska texter på ett språk som inte är mitt modersmål. 

 

Och även om det finns mycket som jag inte klarat av att göra än; som jag inte varit modig nog att göra än; så tycker jag att jag ändå klarat av en del. 

 

Idag träffade jag Caroline igen; vi hade inte setts på över en månad tror jag så det var jätteroligt att sitta och prata med henne en stund. Fast det var skumt att prata svenska; jag har ju skypat med Simon men det är inte samma sak som när jag sitter ansikte mot ansikte med någon och pratar svenska. Jag tror jag kommer få en smärre schock när jag kommer till Sverige och bara hör svenska, haha! På kvällen sjöng vi med kören på en minnesstund för de som dött (jag vet inte vad man kallar det på svenska riktigt...). Det var i skolans Interfaith Centre där en präst talade och vi sjöng Amazing Grace och Christ Be Our Light; man kan ju tycka vad man vill om repertoaren, kören och minnesstunder över huvud taget men jag måste säga att det var ganska fint. Tydligen så har inte mindre än tre studenter och medarbetare från DCU dött under det gångna året; det var fint att se att universitetet lägger tid och energi på att hantera sånt på bästa möjliga sätt. Efter vår Memorial gick vi till nuBar där vi träffade Flore och drack varm choklad respektive öl. Smithwick's var god idag också. Sen promenerade jag hem med Marlene genom novemberkylan.

 

Nu håller jag på att somna framför datorn; ändå är klockan bara elva. Jag vet inte varför, men jag har varit så fruktansvärt trött de senaste dagarna, även om jag sovit mycket. Äh, jag får väl bota det med ännu mer sömn.

 

Godnatt!

Nu blir det vinter på riktigt på Irland. Idag har vi kraftig, iskall vind tillsammans med lägre grader än vi lovades när vi kom hit. Jag är så glad att pappa och Simon tog med sig min vinterkappa som mamma packade ner - utan den hade jag blivit till is! I förmiddags sken solen åtminstone, så då gjorde mig blåsten inte så mycket, men hemvägen förut var kall. Riktigt kall. Men jag hade mina solglas på mig, så det kalla grå blev lite vackrare.

 

Jag är så sjukt omotiverad att göra någonting idag. Jag har liksom inte lust att göra någonting alls. Jag borde plugga men jag orkar inte ta tag i det. Men det kanske är okej med en oproduktiv dag ibland också. 

 

Idag är det riktigt kallt på Irland. Natten bjöd som lovat på frost och irländarna behövde skrapa bilrutorna imorse. Ska jag tro på min telefon (vilket jag inte alltid gör) var det til och med kallare här idag än i Sverige; vi hade två plusgrader. Ändå har jag sett människor i kortbyxor och uppkavlade ärmar. Irländare är inte riktigt kloka. 

 

Jag har en fråga till er: har ni några idéer vad jag ska skriva om? Något ni vill ha mer/mindre av? Tycker ni att bloggen är intressant; om inte, vad föreslår ni att jag ska ändra på? Det vore roligt att höra vad ni har att säga; jag har försökt komma på saker att skriva om men just nu har jag idétorka. So let me know! 

Hej på er! Det känns konstigt att det redan är söndag igen; jag tyckte det var helg nyss! Om fem dagar har jag varit här i två månader, det känns också helskumt. Jag kom ju precis hit...

 

Helgen har jag spenderat i Killarney, en liten stad/by på sydvästra Irland som angränsar till en nationalpark med Irlands högsta berg. DCU's Hiking Society organiserade hela resan; vi var 45 studenter som åkte buss i sex timmar för att komma dit. På lördagen vandrade vi i nationalparken och på söndagen delade vi upp oss och gjorde olika aktiviteter fram till lunch; varpå vi åkte tillbaka till Dublin igen.

 

Och vilken vandring det var. Vi började med att promenera längs vägen som går genom Gap of Dunloe (jag rekommenderar att ni googlar det; jag har inga vettiga bilder för att visa hur vackert det var) och sen började vi bestiga den västliga bergskedjan. (Man kan faktiskt få kalla dem berg; Macgillycuddy's Reeks når över 1000 meter). Nerifrån vägen såg det hela inte så farligt ut; kullar med torkat gräs och stenar. Får sprang omkring nära toppen. Men jösses vad det var ansträngande. Marken var inte alls torr; det var blött i princip överallt och vi fick vara riktigt försiktiga så att vi inte fick blöta fötter direkt. Även om det inte såg så ut var det väldigt brant och jag var tvungen att söka handtag i stackars grästuvor och stenblock för att ta mig upp; för att inte tala om de partier vi fick gå i snigeltempo över hala klippbitar. När vi gjorde paus var jag helt slut; benen värkte vid varje stigande steg och jag andades tungt. Vi var halvvägs. Jag funderade på i vilket tillstånd jag skulle överleva dagen.

 

Men efter mycket slit och utmattning var vi högst upp på berget; visserligen inte på det högsta men vi var högt uppe i bergskedjan. Vi hade utsikt över dalen vi promenerat i tidigare; vägen var bara som en slingrande tråd där nere. På andra sidan dalen såg vi the Purlple Mountains, med stenar på toppen som skimrar i lila. Vi vandrade vidare mot väst medan en tjock dimma svepte över bergen - dalen försvann tillsammans med de lila bergen och vi kunde knappt se de andra topparna. Vi fortsatte norrut och började vår långa vandring neråt. Hela vägen var underlaget blött; till slut fanns det ingen mening med att försöka hålla fötterna torra längre. Vi hoppade genom torvlandskap och försökte unvika de värsta pölarna. Och utsikten var helt fantastisk; när dimman försvann kunde vi se bergstoppar, havet och irländskt landskap av fält och stugor långt där nere. Även om jag kände mig halvdöd efter bestigningen var jag så lycklig när vi var uppe; det var så vackert. Jag gick och nynnade dvärgarnas sång om Ensamma Berget när dimman kom krypandes och låtsades som att jag befann mig i Midgård. 

 

Idag gick jag på historical walking tour i Killarney; vi promenerade genom parken och kollade på deras lilla borg (de är väldigt stolta över den, och visst, den var fin, men jag kunde ju inte låta bli att jämföra med Bohus Fästning som är mycket större) och sen på katedralen innan vi promenerade omkring själva i staden. Efter lunch åkte vi tillbaka till Dublin. Jag måste säga att jag tycker att jag varit ganska produktiv ikväll; sen jag kom hem har jag tvättat och hängt tvätt; dammsugit lägenheten; bytt sängkläder; dushat; och lagat min tröja, kappa och väska. Nu sitter jag och lyssnar på musik från Sagan om Ringen i mitt stearinljusupplysta rum fyllt med rökelse. Ute smattrar regnet.

 

Jag ska ge er några bilder jag tog med min mobilkamera; men de gör inte platsen rättvisa alls. Föreställ er det tio gånger vackrare, så kanske det är mer i närheten.

 

Här är vi tre-fjärdedelars väg uppe. 

Jag har så svårt för nya saker. Jag gillar egentligen inte att medge det, men jag tycker att allt som är nytt är väldigt jobbigt. Jag har skrivit om det här innan men känner att jag vill skriva av mig lite nu ändå.

 

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att allt nytt är så jobbigt. Jag vill vara en nyfiken människa. Modig. Utforskande. Äventyrlig. Alltid beredd att prova på något nytt. Ändå finner jag mig själv i situationer där jag ställs inför något nytt, där min första inställning är nej. Jag vågar inte. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag håller mig till det jag känner till och vet hur det funkar; allt annat är läskigt. 

 

Jag är en sån som kör på det som är safe. Det som jag vet funkar. 

 

Men jag vill inte vara sån. Jag vill kunna ställas inför något helt nytt och bara tänka "jaha, det här har jag inte upplevt innan. Spännande!". 

 

Det värsta är ju att jag vet att det oftast blir bra; att jag till och med gillar att prova nya saker. Som Indien. Jag visste att jag ville åka dit, men dagarna innan ville jag inget hellre än att stanna hemma. Jag hoppades på att flygpersonalen skulle strejka och att vi inte kunde åka. När vi var där var allt så överväldigande nytt och annorlunda och jag ville helst av allt sitta hemma på Hjortgatan i Kungälv. Men efter några veckor trivdes jag jättebra; när hemresan började närma sig ville jag inte åka därifrån. Jag älskade att vara där. Ändå hände mig samma sak när jag skulle hit till Irland; jag ville verkligen plugga utomlands men när det klarnade för mig att jag skulle vara på en ö hundratals kilometer hemifrån i flera månader ville jag inte åka. Jag ville inte promenera omkring i staden, träffa människor, prata engelska. Första dagen ville jag inte lämna mitt rum utan bara sitta med skype och låtsas att jag fortfarande var hemma. Men nu har jag skaffat mig en vardag här; träffat många nya människor; redan skrivit tre akademiska texter på engelska; druckit öl och lärt känna Dublin. Och jag trivs. 

 

Ändå finns det många saker jag inte gjort än; inte vågat mig på. Och allt som fortfarande är nytt och outforskat är jag livrädd för. 

 

Jag vill inte vara livrädd.

 

 

 

Idag har inget spännande alls hänt; jag har spenderat hela dagen med att prokrastinera och må dåligt över min uppsats. Den börjar likna något nu, men jag tycker att den är väldigt dålig. Just nu vill jag bara få den klar och skicka in den och glömma bort den helt och hållet. Blä. 

 

I brist på annat att ge er får ni lite bilder. Lite nytt och lite gammalt! 

Jag har visst missat att skriva här igår. Jag ber om ursäkt för det. Jag har varit helt upptagen med, ifall inte jobbat på den, tänka på min nästa uppsats som ska lämnas in om två dagar som jag inte börjat med än. Jag är ganska stressad. Och frustrerad.

 

För att göra saken värre ska jag gå till läkaren och ta blodprov idag, vilket innebär att jag inte får äta någon frukost eftersom man tydligen ska fasta 10 timmar innan. Jag kommer vara på väldigt bra humör när jag sätter mig i biblioteket sen.

 

Jag har inget spännande att skriva om egentligen, så här har ni en lista på saker som man kan göra (och som jag gjorde) istället för att börja skriva på sin uppsats:

 

1. Vara stressad för att man inte börjat och sen tänka; "ja men jag börjar imorgon".

 

2. Göra en lista över saker man behöver handla. Jag har bara sylt i kylskåpet för tillfället. (Jag måste verkligen handla).

 

3. Skjuta på tvätten "för jag har ju så mycket att göra".

 

4. Städa rummet.

 

5. Lyssna på musik.

 

6. Sticka. "Jag behöver ju faktiskt ett pannband så att mina öron inte fryser mer".

 

7. Lyssna på musik medan man stickar.

 

8. Kolla på scrubs medan man stickar.

 

9. Kolla på film medan man stickar.

 

10. Lägga tarot.

 

11. Försöka förstå tarotkorten och koppla dem till det egna livet.

 

12. Fundera över livets mening.

 

13. Bli deprimerad för att livet känns meningslöst.

 

14. Ringa Ellinor och prata om djupa saker.

 

15. Känna sig lite bättre. Komma ihåg uppsatsen. "Det är en dag imorgon också".

 

16. Sova.

 

 

Okej, nu är det morgondagen och jag har idag och imorgon på mig att få klart min text. Nu ska jag gå till biblioteket och få det överstökat. Hoppas jag i nästa inlägg kan berätta att uppsatsen är klar och helt awesome. (Eller bara det förstnämnda. Det räcker för mig också.)

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

Idag har varit en konstig dag. Jag har varit allt från glad, frustrerad för att jag inte kunde koncentrera mig, arg (för att jag inte kunde koncentrera mig), nästan fått andnöd och varit nära att börja gråta, stressad, likgiltig inför allt... Jag vet inte riktigt vad det är som händer och är helt slut nu. Jag ska sova snart och glömma denna dagen.

 

 

Jag har suttit framför skärmen och försökt komma på något roligt att skriva om; men det står liksom still i mitt huvud. För inte så länge sen pratade jag med Louice och vi kom på en så bra analogi för hur våra hjärnor funkar. Vi skulle skajpa men internet var så segt att det var ganska lång fördröjning så vi kom på att en av oss skulle prata och ställa frågor och svara på frågor, få prata till punkt medan den andra lyssnade och skrev upp punkter att prata om - och så bytte vi sen. Det funkade väldigt bra faktiskt! Och var väldigt underhållande. Hur som helst svävade våra tankar iväg ibland och vi började prata om helt andra grejer än vad vi hade tänkt; Louice kom på liknelsen med att våra tankar åker tåg. Vips - så har man åkt förbi sin hållplats. Eller så står man på fel perrong; tar tåget åt fel håll; missade det precis. Liknelsen funkade så bra för det var precis så det gick för oss när vi höll våra monologer - helt plötsligt hamnade vi någon annanstans. "Oj då, det här skulle jag ju inte prata om nu. Hur gick det till?". 

 

Idag har mina tankar åkt åt alla möjliga håll; men inte dit de skulle. Och nu står de alldeles ensamma på en perrong mitt ute i ingenstans och väntar. Nästa tåg kommer först imorgon.

 

 

Jag brukar aldrig längta särskilt efter vintern eller jul; visst, jag tycker det är mysigt med levande ljus, gator upplysta av massa små lampor, att sitta inlindad i en varm filt och titta ut på kylan; men jag längtar aldrig riktigt så som andra gör efter julen. Det är annorlunda i år. Jag längtar så mycket efter allt som har med julen att göra: pepparkakor (som jag visserligen har tjuvstartat med), glögg, lussekatter, lebkuchen, adventsljusstakar, dekorationer i rött och grönt och vitt, pepparkakshus, paket, hämta granris att dekorera och frysa fingrarna av sig på köpet, stollen, varma stickade strumpor, mina fina vinterkappor, snö som knakar under vinterskorna, adventspiralen på Tobiasskolan och tillhörande jullåtar... Det är ovant.

Denna jullängtan kan ha att göra med att alla affärer i Dublin redan julpyntar för fullt. Varje skyltfönster är fullt av glitter, julgranar, ljus och stickat. I några varuhus blir man bländad av avdelningen med julpynt - blinkande ljus och glitter överallt. Jag tycker det är lite tidigt faktiskt; jag hade precis vant mig vid alla Halloweendekorationer (som med ens har bytts ut mot tomtar och snögubbar). Och Penneys (Irlands H&M eller Lindex) är fullt av julmodet som är väldigt speciellt. Ni vet min fluffpyjamas, den tycker jag är ganska överdriven, men den är inget i jämförelse med det andra de säljer. Det finns huvtröjor i samma flufftyg som ser ut som en snögubbe - komplett med svarta knappar fram och luvan prydd med en morot som pekar rakt fram. Eller tröjor med Rudolf på, med påsydda horn och röd mule som står utåt. Mössor med horn på; tröjor med pingviner, renar, snögubbar, granar, stjärnor och tomtar på. Med alltid minst en detalj som har en dubbelfunktion som handtag. Jag menar vad har jag missat här? Tar folk på sig sånt? 

 

En annan anledning till min jullängtan är nog också att det är då jag åker hem. Jag trivs jättebra här, det gör jag, men jag ser ändå fram emot att åka till Sverige. Jag längtar efter att träffa min familj igen; äta svensk julmat (mm, sill och potatis); baka svenska och tyska julbakverk. Dessutom kommer min moster och kusin från Tyskland och firar jul med oss, vilket ska bli jätteroligt. Och jag får träffa alla vänner jag saknar. Ellinor och jag har redan planerat massa saker vi vill hitta på - allt från piratfest till tea party i duschen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får krama om henne och alla andra igen.

 

Men jag ska försöka njuta av allt här tills jag ska åka hem i december. Nu snart ska jag kolla med Marlene på en till av Marvelfilmerna och skjuta på mitt arbete om sociala rörelser i Latinamerika till imorgon. Igår åkte jag till Lisa och David i Skerries och stannade tills i förmiddags. Det var jättemysigt att få komma bort från Gateway lite och promenera vid havet.

 

"I'm not shy, I'm holding back my awesomeness so I don't intimidate you".

 

 

 

 

Idag har jag varit och shoppat. Jag tycker inte ens om att shoppa. De senaste två åren har jag inte ens tyckt att det är roligt att gå och kolla i affärer; jag har känt en stark ovilja att köpa något över huvud taget (okej, med undantag för smycken och mat, då). Men idag har jag köpt en massa saker; fast till mitt försvar behövdes de flesta sakerna.

 

Klockan elva åkte jag in med Marlene till Dublin och vi började med att promenera nerför South Great George's Street och kollade igenom alla små second hand-affärerna; sen gick vi genom George's Street Arcade där jag köpte en (väldigt behövlig) armring från Indien. Jag tyckte faktiskt att jag fick skämma bort mig själv lite efter mina två inskickade arbeten denna veckan. Sen letade vi vår väg via Grafton Street och St Stephen's Green till Merrion Square där vi besökte Oscar Wilde-statyn. Via Nassau Street promenerade vi upp mot O'Connell street där vi hade matpaus respektive kaffepaus på McDonald's; sen fortsatte vi på Henry Street; sen letade vi reda på busscentralen på östsidan av O'Connell Street och efter det letade vi skydd från regnet inne på Penneys. En varm choklad senare var vi på väg hem igen; då var klockan redan fem.

 

Nu sitter jag i mitt vardagsrum, inlindad i min nyinköpta mysiga filt (jag har frusit så den senaste veckan) och i min lika nya fluffpyjamas. Jag tänker inte frysa något mer. Marlene och jag såg precis på Avengers-filmen; den var ganska bra andra gången också. Som jag skrev sist om Thor så gillar jag Marvelfilmerna som kommit ut de senaste åren; de är sammanflätade och refererar till varandra hela tiden, är sådär actionöverdrivna men samtidigt så man blir engagerad och driver humoristiskt med sig själva. 

 

För första gången på länge är jag varm; elementet har äntligen gett ifrån sig lite värme. Igår kväll satt jag i min fleecefilt och huttrade och var glad när jag kunde krypa ner i sängen för att värma mig; men nu är till och med mina kinder rosiga. Mmm.

Idag har jag varit ganska seg faktiskt. Imorse begav jag mig till biblioteket och satt där i två timmar för att skriva klart min uppsats; så den är färdig och inskickad. Sen tänkte jag börja med nästa, men jag kunde bara inte koncentrera mig... så jag gick och åt lunch i cafeterian med Marlene istället. Efter det gick jag till universitetes Health Centre och pratade med sjuksköterskan om mina fotleder som fortfarande gör lite ont. Hon var jättetrevlig och jag satt där mycket längre än jagbehövde och hon visade mig massa platser hon tyckte jag skulle åka till på Irland. Det var trevligt.

 

Min ambition var att plugga när jag kom hem men det blev aldrig av. Istället spenderade jag min eftermiddag och kväll med att prata med Ellinor, laga mat och baka bröd. Det är fjärde gången jag bakar bröd här nu, och nu börjar det likna något! Det var så gott att jag åt för mycket av det (surprise surprise...) och nu har jag ont i magen. Jag har väl bara mig själv att skylla. 

Ett citat som de har i skolans Health Centre vill jag dela med mig av:

Have the courage to be imperfect.

 

Det finns ingen som är perfekt. Så därför ska man skita i att man själv inte är det, och bara försöka vara sitt bästa jag istället. 

 

Jag har precis förbrukat en rökelsepinne (så kan det väl inte heta på svenska? räucherstäbchen?) och det är lite osigt i mitt rum men jag vågar inte öppna dörren för jag upptäckte precis att brandvarnaren sitter precis utanför i hallen. Jag får väl ha det lite osigt. Det är ju os som luktar gott i alla fall.

 

Idag har varit mindre frustrerande än gårdagen - var hela dagen i biblioteket igen men nu är jag nästan klar med uppsatsen. Till min besvikelse insåg jag förut att jag efter att ha skickt in denna måste börja med nästa direkt som ska in nästa vecka... oh the student life. Jag ska inte klaga, det finns värre saker att syssla med än att lära sig saker varje dag. 

 

Vid fem åkte jag in till stan med Marlene; jag har inte varit inne i Dublin sen pappa och Simon var här. Vi promenerade runt i centrum och fastän det regnade lite och var lite kyligt var det jättemysigt. Vi satt och drack cappuccino och varm choklad på ett fint café; promenerade på de smala gatorna runt Grafton Street; kikade in i det viktorianska shoppingcentret vid St Steven's Green; promenerade på kullerstensgatorna genom Temple Bar; sen när vi kom tillbaka upp till O'Connell Bridge gick vi ut mot hamnen en sväng innan vi tog oss tillbaka till O'Connell Street och bussen hem. Det var en härlig kväll.

Det var mörkt när vi kom in till stan, och även om det var mycket folk som promenerade omkring kändes allt så lugnt. Det kanske hade att göra med att jag kände mig lugn; allt var så harmoniskt på nåt sätt. Byggnaderna och gatorna var så fint upplysta i mörkret och asfalten svart av regnet. Mjuka nyanser av rött och gult och vitt mot indigohimmel. Jag gillar Dublin; jag trivs här.

Ännu en lång dag i biblioteket bakom mig. Den här uppsatsen är verkligen frustrerande; det känns som om allt jag skriver är jättedåligt och att jag inte skriver om rätt saker... Hoppas jag gör lite framsteg imorgon. Jag vill bli klar med den så snabbt som möjligt så jag kan göra annat också. 

 

 

Idag fick jag ett paket. Det låg på golvet framför min dörr när jag kom hem; jag blev jätteglad. 

 

Det var från Petra i Tyskland. Hon hade fyllt paketet med detta:

 

Idag har jag faktiskt varit ganska duktig - halv tio var jag i biblioteket och där stannade jag till halv fyra. Och läste och läste och antecknade och försökte komma på något bra att skriva min uppsats i multikulturalism om. Jag vet inte om jag kom fram till något vettigt, men jag tänkte kanske plugga lite till ikväll efter kören (jag tänkte ge den en chans till). Annars vet jag vad jag ska göra imorgon i alla fall.

 

Men nu, en halvtimme innan jag ska gå tillbaka till campus, tänkte jag distrahera mig själv med att skriva här en stund. Jag tänkte se om jag kunde komma på 25 saker som ni vet eller kanske inte vet om mig. Jag kanske verkar som värsta självupptagna människan här, jag ber om ursäkt för det. Fast jag är ju ganska sjävupptagen, jag menar jag skriver i en blogg varje dag om mig själv! Hoppas ni tycker det är kul att läsa ändå.

 

1. Jag absolut älskar att äta. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är; jag är inte så petig. Helst vegetariskt såklart men jag är inte olycklig när pappa gör lammfärs eller när mamma bjuder på franskt långkok. Jag är väldigt svag för sötsaker - tårtor och kakor av alla slag - och jag äter vad som helst med choklad. Det är ett under att jag inte är gravt överviktig.

 

2. Jag har ibland svårt att veta när jag ska sluta äta. Ellinor lärde mig att det på svenska heter att man är en karottätare; när man äter vidare om maten står kvar på bordet, även om man är mätt. Det gör jag.

 

3. Jag klarar inte av att kolla på skräckfilm. Det är jag alldeles för känslig för, och ser jag något läskigt kommer jag ha ångest på kvällarna i en månad efteråt. 

 

4. Zombieapokalyps. Jag fattar inte grejen. Varför tycker alla att det är så häftigt? Jag gillar inte ens zombier.

 

5. Jag kan rulla ihop tungan till ett rör. Fruktansvärt användbart.

 

6. Jag är väldigt nördig. När jag hittar något jag gillar brukar jag snöa in helt på det ett tag. En period går jag omkring och tänker inte på så mycket annat när jag är riktigt inne i det; Sagan om Ringen, Star Wars, Stravinskys Våroffer, the Borgias och renässansen, Game of Thrones. Det som hållit i sig längst är nog min smärre besatthet av Assassin's Creed (nej jag sitter inte alls och lyssnar på soundtracket till det nya spelet just nu). Men äsch, det är roligt att vara nördig.

 

7. Mitt minne är ganska dåligt. Eller i alla fall mitt närminne; om någon fågar mig vad jag gjort i helgen behöver jag nog några minuter för att komma på vad det var jag faktiskt gjorde. Det är lite pinsamt faktiskt. Det var inte så illa förr, så jag vet inte riktigt vad det är som händer. Jag börjar väl bli gammal.

 

8. Det är ännu värre med namn. Jag är så dålig på att komma ihåg vad människor heter. Här har jag ändå ansträngt mig; när jag hälsar på någon tar jag i hand, kollar in i henoms ögon och upprepar namnet. Ändå, samma ögonblick som jag släpper handen, har namnet försvunnit ut i kosmos och jag kan för mitt liv inte komma på vad människan heter.

 

9. Mina fingrar är nästan alltid kalla. Det har faktiskt blivit värre här; jag har haft isfingrar i över en vecka nu. Vad jag än gör så blir de inte varma, jag blir galen på dem. Hälften av naglarna är lila/blå och det spelar ingen roll om resten av min kropp är varm - fingrarna är kalla.

 

10. Jag har ett födelsemärke på mitt högra kindben. När jag var mindre var det jättestort, rött och mjukt. Alla frågade mig alltid om jag slagit mig; jag minns att jag blev lite irriterad av att höra samma fråga hela tiden. Nu syns det knappt, om man inte vet att det är där. Nu vet ni om att det är där (what have I done?!). 

 

11. Ja, det här med prokrastinering som ni nog vet om vid det här laget. Det är illa. Till exempel, i söndags: jag hade tänkt plugga hela dagen, men jag kunde inte koncentrera mig och "råkade hamna" på andra sidor på the interwebz än jag skulle. Istället för att då strunta i att plugga och göra något roligt istället - som till exempel åka in till stan, träffa någon, läsa Sagan om Ringen eller A Game of Thrones, sjunga Britten, spela fiol, gå på promenad - så satt jag framför datorn, hade dåligt samvete för att jag inte pluggade OCH GJORDE INGENTING. Så jävla onödigt. Jag hoppas jag växer ifrån det nån gång.

 

12. Jag har aldrig varit nöjd med min kropp. Även när jag var smalare och hade en väldigt förlåtande metabolism tyckte jag alltid att det var något som inte stämde. Jag antar att jag inte är ensam om detta; de flesta har något de inte är nöjda med.

 

13. Jag är ingen morgonmänniska. Eller, jag kan vara det när jag väl kommit upp ur sängen; men det är oftast där skon klämmer. Jag sover så djupt att jag oftast inte vaknar av väckarklockan; eller så stänger jag av den i sömnen. Det är faktiskt ett stort problem för mig, jag stör mig jättemycket på det! Och blir alltid nervös att jag ska försova mig. 

 

14. Jag är mycket mesigare än vad jag vill medge. Jag vill tycka att allt som är nytt och annorlunda är spännande, men oftast tycker jag att det (i början i alla fall) bara är jobbigt. Även om allt kanske blir bra sen så är jag precis innan alltid sjukt opepp; om det gäller att åka till Indien, ha nollning inför första universitetsåret eller lära-känna-folk-fest. Nope, do not want. 

 

15. Jag glömmer alltid folks födelsedagar. Det är ett under att jag kommer ihåg min egen, brors, mammas och pappas. De andra jag kommer ihåg kan jag räkna på min ena hand, resten har jag inte den blekaste. Tur att de flesta har facebook.

 

16. Jag gillar att spela datorspel, men jag tröttnar ganska snabbt. Även om jag älskar Assassin's Creed så kan jag sitta och spela, tänka att "jäklar NU har jag suttit här hela dagen, det känns som om jag har spelat hur länge som helst" så stänger jag av spelet och Ubisoft visar en after game report som berättar hur länge man spelat: 1 hour 48 min. WHAT`? Seriously? Eller så sitter jag och spelar storyn ett tag, allt är spännande och roligt och allt det där men efter en stund känner jag bara "meh. dags att hitta på något annat", och det har sällan gått mer än två timmar. Det kanske har att göra med att jag spelat spelen fler än en gång haha... 

 

17. Jag är ibland ganska dålig på att höra vad andra säger. Om det beror på att jag har dålig hörsel eller att jag bara har svårt att stänga av ljud runtomkring vet jag inte, men att till exempel ha ett samtal med någon på ett högljutt ställe tycker jag är jättesvårt. Och mer än jag vill erkänna går jag efter mottot "nicka och le och hoppas att det inte var en fråga".

 

18. När det kommer till ny musik är jag alltid ganska efter. Mina vänner spelar en låt för mig, alla kan texten och jag sitter där och säger "den här har jag aldrig hört". "Men va den spelas ju på radio heeeela tiden". Mycket möjligt, jag har ändå inte hört den. Slowpoke.

 

19. Det här med titlar och bandnamn är jag också helt hopplös på. De jag kan, kan jag; specifika album och grupper som jag gillar särkilt har jag koll på. Men när andra pratar om band och jämför och ja detta albumet är sååå bra och nej denna låten är ju mycket bättre än den - I have no idea what you're talking about. Mycket möjligt att jag känner igen musik när jag hör den, men med namn och titlar är jag oftast helt lost.

 

20. Jag har inte läst Harry Potter-böckerna. Till skillnad från vad som verkar vara VARENDA annan människa från min generation. Sorry to dissapoint. 

 

21. Jag har däremot läst alla Twilight-böckerna. Jag vet inte riktigt om jag ska skämmas för det eller inte. 

 

22. När det kommer till smink känner jag att jag vet ungefär lika mycket som en kille. Okej, jag vet hur man använder mascara, kajal och läppstift. Men that's about it. Vadå flytande foundation? Krämig? Puder? Bronzer? Primer, va? Jag vet inte ens var den här pennan ska användas. Vad gör man med den här borsten? Haha yeah right som om någon skulle vilja limma fast extra långa ögonfrans- jaha okej. Kan man böja dem också, med den här som ser ut som ett tortyrredskap? Jaha okej ögonskugga, det kan jag ju i allafall. Lite färg här, sen en lite mörkare, och så sudda ut kanterna aaaaaand I look like a panda. 

Idag har varit en sån där dag jag hatar. Jag har inte gjort något produktivt alls idag; fastän jag hade tänkt plugga hela dagen. Jag kom aldrig igång och kunde bara inte koncentrera mig, så efter ett tag gav jag bara upp. Och nu sitter jag här, tycker att det är för sent för att börja nu, och känner mig dålig för att jag inte lyckats med någonting idag. Till på köpet har jag ont i magen för att jag åt för mycket av mitt nybakade bröd (som blev bränt på botten av ingen anledning alls). 

 

Mitt prokrastineringsjag säger "det är okej, vi börjar imorgon". Damn right. Jag tänker gå till biblioteket på morgonen och stanna där ända tills jag har åstadkommit något. Och glömma bort hur oproduktiv, oinspirerande och okreativ min söndag varit. Jag hade ju kunnat läsa, eller öva på Britten eller spela fiol. Men gjorde jag det? Nej, jag kollade på meningslösa youtube-klipp hela dagen istället. Ibland hatar jag mig själv. 

 

För att göra inlägget lite mindre tråkigt och negativt har jag letat fram lite bilder från min dator. Lite gott och blandat. (Jag spammade er ju inte tillräckligt med bilder igår, haha).

 

Idag har varit en lång dag; jag kom precis hem från en busstur till Nordirland. Jag åkte med Marlene, Tammy och Anita; vi steg på bussen klockan sju på O'Connell Street vilket innebar att vi fick ta en buss tio över sex från Ballymun. Det är lite för tidigt för min smak. Jag hade planerat att stiga upp vid fem; hinna ta en varm dusch, packa ihop mina grejer och fixa lunchmackor. Jag drömde om hur jag försov mig och hoppades på att jag inte skulle göra det. När jag vaknade och kollade på klockan var hon 05:56. "You've got to be fucking kidding me" tänkte jag och kastade mig ur sängen. Det blev en lite stressig start på dagen.

Den guidade bussturen var faktiskt jättebra. Under bussresan norrut berättade guiden för oss om Irlands och specifikt Nordirlands historia, vilket var jätteintressant. Vi åkte upp till Belfast och där kunde vi välja mellan att besöka det nyöppnade Titanicmuséet (för er som inte visste det byggdes Titanic i Belfast. Och som tydligt poängterades av vår guide: "Titanic was built by Irishmen and sunk by the British"), eller att ta en "Black Taxi Tour" genom staden. Vi valde det senare alternativet, som trots namnet inte innebar en mindre laglig taxitur utan det heter så för att bilarna i regel är svarta. Under de mest omtumlande åren i Belfast, "the Troubles" under 70- ända fram till 90-talet, var vissa delar av staden så osäkra att kollektivtrafiken slutade köra där; då bestämde sig invånarna i stadsdelarna att ta saken i egna händer - de köpte taxibilar och började trafikera områdena. 

 

En Black Taxi Tour är alltså en tur guidad av en taxichaufför som vuxit upp i och upplevt eller har nära och kära som upplevt denna omtumlande tid. Det var jättespännande att få höra om Nordirlands politiska historia, samtidigt som det var otroligt och svårt att greppa. Nordirland är än idag strängt uppdelat mellan katoliker och protestanter och de senaste decennierna har karaktäriserats av grymma våldshandlingar från båda sidor. Även om det råder vapenstillestånd mellan IRA och brittisk militär är staden segregerad både geografiskt och socialt. En mur, inte helt olik den som delade Tyskland under många år, separerar de katolska från de protestantiska kvarteren. De katolska kvarteren pryds av muraler av IRA-medlemmar som dött till följd av hungerstrejker i fängelset i protest mot att de inte fick status som politiska fångar och katoliker som blivit mördade av protestantiska grupper. I de protestantiska kvarteren fick vi se muraler av deras hjältar, till exempel Stevie "Topgun" McKeag som mördade minst 12 katoliker. 

Jag tänkte skriva några rader om lycka, det har jag velat göra ett tag. Det blir nog inte som jag tänkte mig i huvudet - jag brukar inte kunna få ner mina känslor i skrift så bra - men jag kan ju försöka ändå.

Jag önskar att fler människor var lyckliga. För även om det verkar som om de är det, vet jag att många egentligen inte känner sig så bra. Jag har allt för många i min närhet som inte är lyckliga, till och med deprimerade, och det gör ont i mig. Att veta att de har en massa mörka tankar som gör vardagen så mycket jobbigare. Jag har själv mått ganska dåligt under en ganska lång period, vilket jag insåg först när det blev värre än det var innan. Jag insåg att jag länge har känt mig dålig och varit olycklig; eller snarare aldrig varit riktigt lycklig. Det var väldigt svårt att inse. Jag berättar det inte för er nu för att ni ska tycka synd om mig; jag vill inte ha nån sympati; utan för att för de som läser detta berätta att det blir bättre. Det går att ta sig ur det, hur hopplöst och meningslöst det än känns.

Jag insåg till slut att det inte fanns någon annan som fick mig att må dåligt, utan att det var jag själv. Det var inte så lätt att inse, det gjorde ont att tänka att jag skulle göra något sånt mot mig själv. Men sen trillade poletten ner och jag insåg att jag kan förändra allt, ganska enkelt till och med. Jag hade länge intalat mig själv att jag inte var bra nog, men sen tänkte jag "fan heller, varför gör jag det?". Och så slutade jag. Det låter banalt, men det var faktiskt så enkelt, för mig i alla fall. Och jag tror, och hoppas innerligen, att alla som mår dåligt kommer komma till den punkten där de bara kan säga "fuck this, I'm gonna be happy now". För det är mycket roligare att vara lycklig.

Och ingen ska misströsta om hen inte befinner sig där än. Det kommer, jag lovar. Det blir bättre. Jag trodde det inte själv för bara ett år sen, men jag kan säga att jag verkligen är lycklig nu; jag har kommit till den punkten att jag kan se det vackra i livet och i min vardag.

Jag kan inte låta bli att undra om det inte är något som inte står rätt till i samhället, när jag finner att allt för många människor som jag håller kär är olyckliga. Den här sjukliga strävan efter att vara perfekt, alltid. Den förskönade bilden vi ger av oss själva på sociala medier där allt alltid är toppen; maten är nyttig och god; utstyrslarna välstylade med genomtänkta poser; varenda ögonblick spontant och roligt med de bästa vännerna. Man ska alltid sträva efter något som är bättre, outtröttligt, och sen visa att man minsann har lyckats. Och när man inte når upp till dessa överdrivna, omöjliga ideal som präglar vårt samhälle mår man dåligt; jag känner alldeles för många som tycker att de inte räcker till; inte är bra nog; de känner press att prestera mer och bättre än de redan gör. Och inte en enda har i mina ögon anledning att känna sig otillräcklig, varför det gör extra ont när jag får höra att jag inte varit ensam med att vara olycklig. Tänk om alla bara kunde sluta må dåligt. Sluta ha alldeles för höga förväntningar på sig själva; kunna se hur fantastiska de redan är. En sån värld skulle jag vilja leva i.

 

Sluta aldrig kämpa, det går att ta sig ur tillstånd som suger. Fortsätt klättra på stegen. Men glöm inte att vända er om ibland och kolla neråt; för att se hur långt ni redan kommit och njuta av utsikten - ni kanske redan är högre upp än ni trodde. 

Glöm inte hur underbara ni är, allihop.