Jag kände att det var dags att skriva lite efter uppehåll.
Nu har mitt besök försvunnit och jag måste börja tänka på termin två vid DCU. Vi börjar visserligen först den 10:e (tror jag, haha, har inte så bra koll just nu) men ändå.
Hur som helst, den gångna veckan har varit väldigt fin. Laura kom hit den 23:e januari och vi har hunnit med en hel del. Från att dricka te och prata; kolla på film; promenera omkring i Dublin; gå på museum; bli blöta om fötterna; till att laga lasagne och baka lussekatter; promenera omkring i St Stephen's Green och Merrion Square; gå halvt vilse i leran i Bray; dricka Guinness och Beamish; och upptäcka bostadsområden i Ballymun. Imorse åkte jag med henne till flygplatsen och sa hejdå, till att antagligen inte ses innan Sverige i sommar.
Det känns väldigt konstigt; allt kändes helt som vanligt och som det skulle vara när hon var här och nu plötsligt är hon i Spanien igen. Dessutom har jag sagt hejdå till de flesta erasmusstudenterna som bara stannar en termin; Laura åkte igår och Alexander och Björn idag. Det är lite jobbigt att nästan alla försvinner; så idag när jag först sagt hejdå till Laura och sen till Björn kände jag mig ganska ensam och övergiven.
På eftermiddagen åkte Marlene och jag in till centrum och kollade i olika bokaffärer. Det var mysigt, vi fick till och med lite sol, och jag kände mig lite bättre igen.
Det känns lite som ett avslut här. Många av de jag lärt känna har försvunnit nu, nya studenter kommer, och jag måste delvis börja om från början. Det ska såklart bli roligt att börja andra terminen och lära känna nya människor, men som ni ju redan vet tycker jag att det är ganska jobbigt med nya saker. Första terminen med alla uppsatser och redovisningar och föreläsningar är förbi, och jag ska leta reda på nya kurser inför termin två, vilket också innebär nya föreläsare och nya studenter. Allt börjar om igen liksom. Samtidigt har jag ju mycket avklarat redan; jag vet hur universitetet funkar och så, så allt är ju inte nytt. Men ändå.
Oj jag känner att det blev ett rörigt inlägg, men så får det väl också vara ibland. Jag känner mig lite rörig i huvudet idag. Jag hade högre ambitioner för mitt bloggande ikväll men det blir inget med det.
Så godnatt med er, hoppas ni har det fint; puss och kram!
Igår kom Laura till Dublin. Jag åkte till flygplatsen och hämtade henne - det var så fint att se henne! Och även om det känns som om det har hänt mycket sen vi sågs sist, så kändes det som om vi sågs senast för några dagar sedan.
Vi tog bussen till Omni Park och promenerade till Gateway, där vi tillbringade hela kvällen med mat, te och att prata om allt möjligt.
Idag träffade vi Marlene, Laura och Anita på förmiddagen och promenerade först omkring på Glasnevin Cemetary; det var väldigt fint faktiskt (om man nu kan säga det om en kyrkogård). Så många keltiska kors och änglar. Det var grått och regnade, men det var fint ändå.
Sen tog vi bussen in till stan och åt lunch på Dehli O'Deli; Masala Dosa och Idli; innan vi promenerade till bussen som tog oss till Phoenix Park. Vi ville besöka Farmleigh House som ligger i parken, men när vi efter en tids sökande äntligen hittade till huset skulle de precis stänga. Kvinnan som hade hand om stängningen tyckte emellertid synd om oss och lät oss kolla i några av rummen innan hon låste portarna. Vi promenerade ut ur Phoenix Park och åkte in till centrum igen, där vi satt en bra stund inne på cafét Queen of Tarts med kaffe/te och kaka. Trötta, mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till Ballymun. Nu ska vi via upp oss lite innan vi promenerar hem till Laura för en sorts avskedsfest för de som åker hem snart.
Det finns risk för att jag kommer skriva ganska lite de kommande dagarna när Laura är här, men det tar jag nog igen sen när hon åker tillbaka till Spanien och jag inte har något att göra. Jag är fortfarande lite förvirrad över att jag har lov.
Finbesök.
Hoppas ni har det fint och har en trevlig fredagkväll! Puss på er.
Det har varit en fin dag idag. Jag sov så länge jag inte sovit på länge; jag steg inte upp förrän strax innan elva. Jättehärligt. Klockan tolv gick jag med Marlene till restaurangen på DCU där vi träffade födelsedagsbarnet Anita. Laura anslöt sig också till oss; och så åt vi lunch. Vid två skulle de skriva prov, så jag åkte in till stan där jag träffade Flore och Alice. Vi promenerade omkring i stan och satt i en hamburgerbar och pratade; det var väldigt mysigt. De begav sig norrut i riktning mot Ballymun igen, men jag stannade kvar i stan. Jag promenerade omkring lite själv och strax innan sex träffade jag Anita, Marlene och Laura och vi gick till Christ Church Cathedral för att närvara vid deras evensong. Vanligtvis kostar det 4€ att gå in i kyrkan men vid religiösa tillställningar är det gratis, så vi sade några böner, lyssnade till prästen och hörde flickkören sjunga. Det var också fint. Efteråt gick vi till ett ställe som gjorde fantastiskt god falafel innan vi åkte tillbaka till DCU. En stund satt vi i nubar med några tyskar och italienare som senare drog vidare till erasmusfesten inne i stan. Den upplevelsen ville Marlene och jag bespara oss, så vi gick hem till mig och kollade på Lejonkungen istället. Jag var så trött så jag nästan somnade, vilket är varför jag ska gå och lägga mig att sova nu. Även om jag sovit fruktansvärt länge förra natten är jag så trött.
Nu har jag lämnat in min sista tenta för termin 1. Det känns skönt och konstigt. Nu måste jag bara hålla tummarna att jag inte blir underkänd i något ämne. Ångesten är alltså fortfarande kvar, men nu finns det åtminstone inte så mycket mer jag kan göra - bara vänta och hoppas att lärarna tycker att mina arbeten är godtagbara. Får se.
Nu kan jag äntligen få slappna av lite grann. Laura kommer hit på torsdag; det ska bli alldeles underbart. Det blir avsked till de som åker hem efter en termin; och sen nya möten med människor som kommer hit för termin 2.
Kvällen spenderade jag med Marlene och Björn, vi kollade på (eller försökte, internetet var inte så tillåtande idag) Mulan, drack te och pratade. Det var mysigt.
Nu ska jag krypa ner i min säng och sova, och jag behöver inte stiga upp tidigt imorgon; jag kan sova ut. Så godnatt, imorgon skriver jag mer.
Sitter i biblioteket med min jäkla uppsats. Ångesten hänger över mig som ett tungt grått moln och jag längtar till imorgon kväll när deadline har passerat. Fast jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig ända dit.
En uppsats kvar. Sen har jag klarat av en hel termin här. Och jag får redan nu ångestklump i magen för att jag inte vet om jag kommer bli godkänd i mina kurser eller inte. Vad jag gör jag om jag misslyckas? Det orkar jag inte riktigt tänka på.
Idag har varit en fin dag. Efter lite beslutsångest bestämde jag mig för att följa med Marlene, Laura, Adri och Adrian på utflykt till Bray. Bray ligger ungefär en halvtimmes bussresa söder om Dublin, vid havet. Där promenerade vi ner till vattnet och längs vattnet på stenarna. Det var härligt att vara vid havet igen, jag blir alltid lite extra lycklig av havet. Och såklart av att solen sken och världen kändes som en allmänt bra plats. Och himlen var så vacker.
Vi påbörjade den cliffwalk som går mellan Bray och nästliggande stad Greystones men gick bara en bit. Vi var ändå och promenerade rätt länge och letade efter sälar i vattnet (upptäckte några också) och pratade om allt möjligt.
När vi kom ner från höjden traskade vi in i den lilla staden och fann en pub där vi satte oss att äta. Det var skönt att sitta ner en stund och ta det lugnt, och såklart ännu härligare att få äta något! Sen tog vi en buss tillbaka mot stan. Jag somnade. Marlene och jag var hemma i Ballymun vid sextiden igen; jag bakade klart brödet jag gjort degen till imorse och har suttit vid min dator och pluggat i fyra timmar. Har fortfarande massor att göra för min uppsats, befinner mig tyvärr fortfarande i pre-utkast-stadiet. Usch.
Här är förresten en bild från Christ Church Cathedral från fredagen när jag promenerade omkring med Laura och Marlene.
Men just nu får jag sådär ont i magen igen. Jag har en uppsats jag måste skriva. Och jag vill inte, det känns som om det inte kommer gå.
Och så får jag så fruktansvärt dåligt samvete, för att jag inte pluggat så mycket idag som jag borde. Jag gick med Marlene till biblioteket i förmiddags, vi satt och pluggade från tolv till tre och sen gick vi hem för att laga lunch. Klockan fem var vi mätta och belåtna, men otroligt trötta också. Så vi satte oss med te, musik, stearinljus, rökelse och tarot i vardagsrummet. Och där satt vi fram tills för tio minuter sedan. Pratade om allt möjligt, och kollade på Trassel. Det var jättemysigt.
Men nu sköljer ångesten över mig igen. Åh. Jag orkar inte. Igår var jag så lycklig, för då kändes det som om allt var över, tills jag insåg att denna uppsatsen ska in på tisdag. Och det är snart.
Tiden går så fort; kändes som om det var igår jag kom hit. Men nu är det redan fredag kväll (eller ja, tekniskt sett är det ju redan lördag). Idag har jag lämnat in ett grupparbete och en uppsats; även om det såg omöjligt ut för två dagar sedan är båda arbeten inskickade, utskrivna och inlämnade. Nu har jag bara en uppsats kvar som ska in på tisdag som jag inte börjat med än. Sen har jag lite lov innan andra terminen börjar.
Efter att Alice och jag tillbringat förmiddagen på biblioteket och slutligen skrivit klart vårt grupparbete gick vi hem till Flore och åt lunch tillsammans. Det var mysigt att sitta och prata en stund och inte ha några extremt pressande uppsatser att tänka på. Sen gick de tillbaka till biblioteket; jag skrev ut artiklarna jag behöver läsa för min sista uppsats och gick hem. Marlene kom hem idag så det första jag gjorde var att krama om henne och prata lite. Strax efter sex tog vi en buss med Laura in till stan där vi promenerade omkring lite planlöst. Det var lite märkligt att promenera i Dublin igen - egentligen har jag ju inte varit där på nästan en månad men det kändes ändå som om jag senast var där för några dagar sedan. Jag tror jag har en lite störd tidsuppfattning. Vi gick till Tea Garden, ett jättemysigt ställe där de har alla möjliga olika tesorter. Där satt vi och pratade till strax innan tio, då vi traskade upp mot O'Connell street för att ta bussen hem. Marlene kom upp till mig och vi kollade på Shrek, drack te och åt kakor. Så som det ska vara, med andra ord.
Och nu är jag dödstrött och ska lägga mig och sova. Jag hoppas jag inte behöver frysa för mycket, lägenheten är såklart kall igen.
Ibland vill man inte vara med. Men då kan man alltid hämta en kopp te och glömma allt för en sekund. Sedan ta ett djupt andetag, öppna ögonen och ta itu med det man har framför sig. För även om det känns frestande att stänga av allt och gömma sig, gör det saken bara värre. Börja gå. Ta ett steg i taget. Det spelar ingen roll hur långsamt du går, så länge du inte stannar. Så kommer du fram till slut.
Jag märker att det kommer ta lite tid innan jag vänjer mig vid att skriva här varje dag igen; jag glömde prompt av att skriva igår. Jag har inte gjort något särskilt spännande igår eller idag; mest pluggat eller mått dåligt för att jag inte pluggat. Same old, same old, med andra ord.
Hittills har jag träffat fyra av mina vänner här; Björn kom och sa hej och drack te med mig i måndags och vi sågs igår också; idag arbetade jag på gruppuppgiften med Alice i biblioteket och Flore kom förbi en kort stund; sen åt jag lunch med Laura och drack te hemma hos henne innan jag begav mig till mitt lilla rum för att plugga vidare. Och här har jag suttit sedan klockan sju; nu är klockan tio i två. Dags att sova snart, tror jag.
Jag har upptäckt, på mina flygresor till och från Sverige de senaste veckorna, hur mycket jag tycker om att flyga. Alltså inte delen med att sitta i ett väldigt plåtpaket som trotsar gravitationen och lyfter från marken, eller det höga ljudet, den dåliga luften, att vänta vid gaten på boarding och powerwalka på Köpenhamns flygplats för att hinna med anslutningen. Nej, jag gillar att sitta vid fönstret och titta ut. För det är så fruktansvärt vackert.
Bara att få betrakta landskapen vid start och landning eller när det är molnfritt, och liksom kunna låtsas att en är en fågel som svävar långt ovanför allt. Men mina sista flygresor har ägt rum efter mörkrets inbrott, och jag trodde aldrig att natten kunde vara så vacker. På väg till Sverige fanns inga moln, så jag kunde se alla tusentals små ljus där nere på marken, glimmande i olika stora kluster. Som om någon spillt ut en miljon guldkorn; ädelstenar; på svart sammet. Glödande, långt bort. Och ovanför - stjärnorna; istället för varmt gyllene brann de i vitt, och kändes närmare än någonsin. Jag gjorde inget annat förutom att se ut genom fönstret under hela flygresan (okej, jag tog såklart emot min gratis juice. Man säger ju inte nej till gratis juice liksom).
När jag flög från Köpenhamn till Dublin för tre dagar sedan blickade jag istället ut på molnformationer över havet. Månen lyste i silver på vattnet; allt i en underbar gråskala som hade något overkligt, liksom sagolikt, över sig. Och även om vi befann oss tusentals meter ovanför marken var månen, som nästan var full, så oändligt långt bort. Reflekterandes solens strålar som ett lysande silverljus i vitt förvandlade den natthimlen till ett färglöst, men bländande vackert landskap, och molnen i grått avtecknade svarta skuggor på havet som skimrade i silver.
Kort sagt; det var fint.
Men nu ska jag gå och lägga mig, det är ju en dag imorgon också. Kanske drömmer jag om att flyga.
Det är underbart, konstigt, ensamt, kallt och roligt att vara tillbaka i Dublin. Det känns som om det var längesen jag kramade om mina kära i Sverige, fastän det faktiskt var tidigare idag. Och att gå på Ballymun Road och in genom porten på Gateway kändes som maximalt en vecka sedan; tiden går så fort.
Och ja, det har inte hänt något här på ett ganska bra tag - men jag har haft en del för mig hemma och har liksom inte känt för att skriva nånting på bloggen då heller. Så här kommer en sammanfattning om lite allt möjligt från de tre veckorna som varit. Brace yourselves.
Så; det var jätteroligt att få åka hem i december. Jag hade haft mycket att göra för skolan och var ganska slutkörd och såg verkligen fram emot att kunna vila ut mig lite och inte behöva bry mig om något. Samtidigt ville jag inte riktigt åka härifrån; tiden hade liksom gått för fort - inte kunde det väl vara jul redan? Men dagen kom och jag satte mig på planet och timmar senare gick jag genom dörrarna på Landvetter. Jag har aldrig varit så glad att gå genom de dörrarna; att ha någon som väntar på andra sidan och blir så glad av att se en är en underbar känsla. Och att äntligen få krama om mamma och pappa på riktigt igen var fint. Och min moster Anne och kusin Merit var på besök vilket var jätteroligt; de har vi inte sett på ett och ett halvt år. Vi hade verkligen roligt ihop. Jul och nyår var hur mysigt som helst, vi tog det ganska lugnt och jag åt så mycket mat jag inte ätit på länge. Sen när de åkte igen blev det lite lugnare i huset; men jag förberedde mig inför en konsert med den Vulkaniska Flickkören. Vi sjöng en konsert i Uddevalla kyrka med jättevacker medeltida musik och dessutom Bejamin Brittens A Ceremony of Carols. Fantastiskt vacker musik skriven för diskantröster. Dessutom framförde vi programmet med en harpist. Hur fräckt är inte det? När det väl var över tvingade jag mig själv att arbeta lite och jag spenderade flera dagar med ångest, magont och en fruktansvärd uppsats. Men tro det eller ej, den skickade jag in igår. Det återstår att se om det blev något vettigt av den eller om jag får underkänt. Meh. Problem for future me.
Emellan detta har jag försökt att vila upp mig lite och spendera tid med mina nära och kära. Jag hann träffa många men det var också många jag inte såg. Jag hoppas att ni vet att även om jag kanske inte hört av mig så mycket, så tänker jag på er allihop och ser fram emot att träffa er när jag kommer tillbaka igen. Det är bara så att tiden rinner iväg så fort; och om jag inte planerar noga i förväg så hinner jag inte med allt jag vill. Men ni som inte hört något från mig: jag tänker på er också.
Jag hade så mycket jag ville skriva av mig här, men nu när jag sitter och skriver har jag glömt bort vad. Så kan det gå. Jag får skriva igen när jag kommer på det helt enkelt. Detta kanske räcker till att börja med.
Hur som helst; Dublin, I'm back. Det var fint att vara hemma, och jag tyckte det var jobbigt att åka därifrån, men nu känns det ganska bra att vara här också. Nu har jag bara tre uppsatser kvar att skriva på en dryg vecka, och sen är det termin två som gäller!
Puss och kram på er allihop, hoppas det finns några som fortfarande vill läsa vad jag skriver här!
