nemaproblema.blogg.se

Det är underbart, konstigt, ensamt, kallt och roligt att vara tillbaka i Dublin. Det känns som om det var längesen jag kramade om mina kära i Sverige, fastän det faktiskt var tidigare idag. Och att gå på Ballymun Road och in genom porten på Gateway kändes som maximalt en vecka sedan; tiden går så fort. 

 

Och ja, det har inte hänt något här på ett ganska bra tag - men jag har haft en del för mig hemma och har liksom inte känt för att skriva nånting på bloggen då heller. Så här kommer en sammanfattning om lite allt möjligt från de tre veckorna som varit. Brace yourselves.

 

Så; det var jätteroligt att få åka hem i december. Jag hade haft mycket att göra för skolan och var ganska slutkörd och såg verkligen fram emot att kunna vila ut mig lite och inte behöva bry mig om något. Samtidigt ville jag inte riktigt åka härifrån; tiden hade liksom gått för fort - inte kunde det väl vara jul redan? Men dagen kom och jag satte mig på planet och timmar senare gick jag genom dörrarna på Landvetter. Jag har aldrig varit så glad att gå genom de dörrarna; att ha någon som väntar på andra sidan och blir så glad av att se en är en underbar känsla. Och att äntligen få krama om mamma och pappa på riktigt igen var fint. Och min moster Anne och kusin Merit var på besök vilket var jätteroligt; de har vi inte sett på ett och ett halvt år. Vi hade verkligen roligt ihop. Jul och nyår var hur mysigt som helst, vi tog det ganska lugnt och jag åt så mycket mat jag inte ätit på länge. Sen när de åkte igen blev det lite lugnare i huset; men jag förberedde mig inför en konsert med den Vulkaniska Flickkören. Vi sjöng en konsert i Uddevalla kyrka med jättevacker medeltida musik och dessutom Bejamin Brittens A Ceremony of Carols. Fantastiskt vacker musik skriven för diskantröster. Dessutom framförde vi programmet med en harpist. Hur fräckt är inte det? När det väl var över tvingade jag mig själv att arbeta lite och jag spenderade flera dagar med ångest, magont och en fruktansvärd uppsats. Men tro det eller ej, den skickade jag in igår. Det återstår att se om det blev något vettigt av den eller om jag får underkänt. Meh. Problem for future me. 

 

Emellan detta har jag försökt att vila upp mig lite och spendera tid med mina nära och kära. Jag hann träffa många men det var också många jag inte såg. Jag hoppas att ni vet att även om jag kanske inte hört av mig så mycket, så tänker jag på er allihop och ser fram emot att träffa er när jag kommer tillbaka igen. Det är bara så att tiden rinner iväg så fort; och om jag inte planerar noga i förväg så hinner jag inte med allt jag vill. Men ni som inte hört något från mig: jag tänker på er också.

Jag hade så mycket jag ville skriva av mig här, men nu när jag sitter och skriver har jag glömt bort vad. Så kan det gå. Jag får skriva igen när jag kommer på det helt enkelt. Detta kanske räcker till att börja med. 

Hur som helst; Dublin, I'm back. Det var fint att vara hemma, och jag tyckte det var jobbigt att åka därifrån, men nu känns det ganska bra att vara här också. Nu har jag bara tre uppsatser kvar att skriva på en dryg vecka, och sen är det termin två som gäller! 

Puss och kram på er allihop, hoppas det finns några som fortfarande vill läsa vad jag skriver här!