nemaproblema.blogg.se

Jag är lite mosig i huvudet idag. DCU skickade ut ett mejl där det stod att vi skulle akta oss för influensan som går på skolan och se till att tvätta våra händer; idag är jag lite hypokondrisk och tänker att min yrsel, huvudvärk, trötthet och mina förkylningssymtom har med influensan att göra. Men det har de säkert inte. 

Jag har ingenting spännande att berätta idag. Det har jag visserligen inte haft överlag på sistone, men ändå. Det visade sig att de tre låtarna jag lyckades lära mig till idag är strukna från repertoaren, så nu måste jag lära mig 10-15 nya reels och jigs. Men det ska nog gå. Tror jag. 

Jag har börjat sticka på vad jag hade tänkt skulle bli en halsduk. Än så länge är den bara 7 cm lång, men jag jobbar ju på den. Får se om det blir en halsduk till slut; jag har ju en tendens att tröttna på saker innan jag är klar. I alla fall när det kommer till stickning (ja, poncho som jag började med i åttan och aldrig stickade klart, jag tänker på dig). 

Jag kom precis tillbaka från biografen där jag såg på the Book Thief med Marlene, Sarah och Anita. Jag gillade den verkligen; det var en bra film. Så om ni vill gå på bio men inte vet vilken film ni ska se, se Boktjuven. Jag har visserligen inte läst boken, men den var bra ändå.

Idag hade jag bara en timmes föreläsning, eftersom den första föreläsningen ställdes in; vår lärare är fortfarande sjuk. Efter lektionen gick vi till nubar och satt ute (!) i solen och drack kaffe. Caroline kom också; det var jätteroligt att se henne igen! Vi sågs sist innan jul, tror jag. Det är verkligen otroligt hur snabbt tiden går. När vi satt där ute och njöt av solen kom en tjej och gav oss flyers om en magikerföreställning som började en kvart senare. Eftersom det var gratis och bokstavligen talat i rummet bredvid oss bestämde vi oss för att gå dit och titta. De två unga männen (ni vet hur jag är med namn - har självklart glömt vad de hette) var väldigt duktiga och roliga! Så spännande hur de kan få saker att se otroliga ut och framföra illusioner så en inte riktigt är säker på vad som är riktigt och inte längre... 

Efter föreställningen hade det redan hunnit bli eftermiddag så vi gick hem. Jag spenderade den tidiga kvällen med att försöka plugga (ni kan gissa hur det gick); och äta. Jag hade frusit in min paj från förra veckan som jag tinade upp idag - jag tror inte man ska frysa in paj. Eller åtminstone inte så som jag gjorde. När jag värmde den rann all vätska ut från pajen och gjorde pajskalet mosigt, medan äggstanningen blev torr. Med andra ord; den var godare färsk. Men mat slinker alltid ner, i alla fall för mig. Jag är inte så kräsen.

Jag glömde berätta att jag var på Music Society's Trad Group practice i måndags; det var spännande. Lite awkward också. Vi var fem stycken som satt i en ring, och han som verkade ha (mest) koll på läget hade gjort en lista med jigs och reels vi skulle spela. Det stod inga noter eller så, bara namnen, och så frågade han vilka som kunde spela dem. "Jag känner inte till namnet på den, men om du börjar spela kanske jag kan den" sade en kille som hade en tin whistle med sig. And so he did. Killen med banjon började spela, och sen hördes tin whistle också. Jag försökte förgäves spela med, men med ganska raska åttondelar och växlande teman var det inte så enkelt. Och sen bytte de till en annan jig. Men det är ju så folkmusiken här funkar, och det var just det jag ville upptäcka och lära mig lite av. Så förut idag satt jag med min lista och lyssnade på de tre första och lärde mig att spela dem utantill. Får se hur mycket jag minns av dem imorgon kväll, när vi repar igen.

Och eftersom jag inte skrev något igår kan jag ge er en snabb sammanfattning av dagen: jag försov mig och skyndade mig ur lägenheten på fem minuter och powerwalkade till skolan för att inte komma för sent. Den andra föreläsningstimmen är ett seminarium där vi ska diskutera, och i mitt fortfarande ganska yrvakna tillstånd kändes det som om jag helt tappat min förmåga att prata engelska. Det var frustrerande. Sen latade jag mig hela eftermiddagen, och så lagade jag äcklig mat. Jag hade blötlagt bönor kvällen innan så jag var tvungen att göra något med dem. Jag hade ris kvar också så jag tänkte att jag kunde göra någon käck ris-bönblandning. I brist på grönsaker och med ambitionen att inte handla förrän nästa vecka tog jag det jag hade - en sorts pestosås fast med bara chili. "Äsch, så stark kan den inte vara" tänkte jag. Jo. En matsked var för mycket, även om jag hade mycket bönor och mycket ris. Förtvivlat försökte jag få min misslyckade rätt att smaka något (förutom chili) men kryddorna gjorde inte så stor skillnad. Motvilligt åt jag mig mätt, men tyvärr väntar en till, ganska stor, portion på mig i frysen. Får se hur länge jag kan undvika att värma den. 

På kvällen följde jag med Marlene och Anita till Dicey's, där tysklärarinnan Marei hade reserverat platser åt tyska studenter och några av hennes vänner. Ärligt talat vet jag inte vad det var för en tillställning men jag följde med för att Marlene bjöd in mig. Dicey's är ett ställe jag bara hört om innan men aldrig varit på; det var en nattklubb. Musiken var så hög att en inte kunde höra personen bredvid sig, och där var mycket folk. Jag gillar ju egentligen inte sådana ställen, men jag förstår varför det är populärt; det är ganska stort och de har en fin, ganska stor, innergård som är halvt utomhus, som till och med inkluderar ett pilträd. Dessutom kostar en pint inte mer än 2,50€ och det, mina vänner, är riktigt billigt. Det var ändå roligt, även om jag hade svårt att prata med någon; jag drack min närproducerade Guinness istället. Billig öl och fin innergård till trots, tror jag att det var första och sista gången jag besökte Dicey's. Nattklubbar är bara inte riktigt min grej, jag går så mycket hellre till en trevlig pub.

Oj så mycket text det blev. Jag ber om ursäkt om det har varit tråkigt att läsa. Här får ni en bild från gårdagen som eventuell tröst:

Idag är jag sjuk. 

Jag trodde verkligen att jag undvikit vågen av förkylning som härjat bland utbytesstudenterna, men den kom ikapp mig ändå. 

Jag hade sovmorgon idag, vilket verkligen behövdes. Ändå mådde jag ganska kasst när jag vaknade och har smugit omkring i lägenheten hela dagen i en halvdöd version av mig själv. Dagens föreläsning blev inställd så jag pendlade mellan köket (för att hämta mat eller te) och min dator (där jag främst fördrev tiden med serier eller slösurfning). Jag försökte plugga lite men jag är så sjukt omotiverad för tillfället. Samtidigt som jag är rastlös för att jag inte gör någonting; det är ganska frustrerande. 

Och nu har måndagen framgångsrikt passerat utan att jag gjort något vettigt. Det mest produktiva jag gjorde var att spela fiol i en knapp timme, och så skajpade jag med Hanna som åker till Nya Zeeland för två månader imorgon. Det känns konstigt att hon ska åka iväg - även om det ju inte påverkar mig direkt med tanke på att jag ändå är i Dublin - men som tur är kommer hon vara hemma igen när jag kommer till Sverige. På kvällen såg jag, i vanlig ordning, på film med Marlene och Sarah; idag blev det Björnbröder. Det lär nog inte dröja så länge innan vi plöjt igenom alla Disneyfilmer...

Nu ska jag krypa ner i min säng och förhoppningsvis värma upp mig lite. Hoppas jag är mindre sjuk imorgon.

Hej på er. Jag kom för en liten stund sen hem från en helg i Belfast. 

Igår morse träffade jag Pernilla, Diana, Andrei och Astrid och vi åkte med bussen in till centrum. Där bytte vi till en buss som tog oss med till Belfast i Nordirland. Grundtanken var att vi skulle vara ett gäng utbytesstudenter som upptäcker Belfast under helgen. Slutresultatet blev en mycket större grupp än vi tänkte, som följaktligen var svårare att hålla ihop. Vårt lilla skandinaviskt-österrikiska gäng åkte med bussen en timme efter de andra och när vi väl anlände i Nordirland var det mer eller mindre omöjligt att få kontakt med den större gruppen (på grund av strulande telefoner och ojämn tillgång till internetansultning). Det hela slutade med att vi fem höll ihop, och de andra ca 20 var på äventyr tillsammans, tills vi sågs på kvällen för att äta middag ihop och sen upptäcka det ganska blygsamma nattlivet i Belfast. Idag åkte den större gruppen på hedagstur till Giant's Causeway medan vi andra gick på upptäcksfärd i den för oss okända delen av staden.

 

Vi hann se en hel del av Belfast, även om vi bara tillbringade två knappa dagar där. Vi promenerade omkring i centrum; besökte olika pubar; upptäckte små gränder och sidogator; fönstershoppade i olika affärer; beundrade City Hall i både dagsljus och kvällsbelysning; besökte botaniska trädgården; tog gruppfoton; kollade igenom souveniraffären i Titanic-muséet; såg muralmålningar med karikatyrer av irländska kändisar; åt god mat och självklart - drack öl.

 

 

Det var en fin och händelserik helg! Och även om vi inte hann socialisera så mycket med alla i den ganska stora gruppen lärde jag känna lite nya människor, som såklart var väldigt trevliga allihop. Så jag är väldigt glad att jag beslutade mig för att följa med trots allt!

Nu tänker jag dricka en kopp te och kolla på något roligt innan jag kryper ner i sängen. Godnatt!

Idag har varit en lugn dag; efter två timmars föreläsning satte jag mig med Pernilla, Andrei och Diana och tog en kaffe i nubar. Solen var framme hela förmiddagen och det kändes till och med riktigt vårigt ute. Jag har fått upp mina förhoppningar om våren ordentligt och ser redan fram emot att det blir varmare; idag har jag faktiskt inte frusit så mycket! Jag satt en stund i biblioteket och skrev en kort inlämningsuppgift innan jag promenerade hem till Gateway. Sen tillbringade jag hela eftermiddagen och kvällen med att baka bröd, göra tomat- och champinjonpaj, lyssna på musik, boka hostelrum i Belfast till helgen (vi är ett gäng som åker dit på lördag), skajpa med Simon och mamma, och titta på film. Det var en mysig kväll. 


Nu är jag i vanlig ordning trött och ska snart lägga mig att sova. Jag börjar tidigt imorgon (det vill säga klockan nio; det är tidigt för mig), och jag vill ju inte försova mig, som jag vanligtvis är mästare på. 

Så godnatt med er, vi hörs nån annan gång!

Idag hade vi kändisar på DCU. I kursen Political Terrorism hade vi idag ett seminarie med fyra prominenta teoretiker inom ämnet. Det var väldigt spännande och intressant att höra dem diskutera med studenterna och varandra. Efteråt åkte jag med Pernilla, Andrei, Diana, Astrid och Theo till stan där vi promenerade omkring i solen (ja, kan ni tänka er!). Sen gick vi till the Church, ett av många favoritfik i Dublin. Det är en kyrka som byggts om till restaurang, bar och nattklubb; jättefint! Gott kaffe och goda scones har de också. 

 

Vi promenerade omkring lite i Temple Bar, där vi sprang på Jack Gleeson som spelar i TV-serien Game of Thrones. Det var så roligt, för de andra som kollar på serien blev helt till sig och tog kort med honom, och var helt uppspelta ett tag efteråt. Vi tog oss till en affär som säljer asiatiska livsmedel, innan vi promenerade tillbaka till busshållplatsen och åkte till Ballymun. Kort därefter gick jag med Pernilla, Diana, Giulia, Astrid, Christine och Anita till biografen vid Omni Park där vi såg på the Wolf of Wall Street. Den var bra, om än lite lång. 

Och nu är jag helt slut, som om jag har en hel arbetsdag bakom mig. I verkligheten har jag inte gjort särskilt mycket alls; och det är inte heller överdrivet sent; men jag är jättetrött ändå. Så, dags att sova. 

Det är ju en dag imorgon också.

 

 

Måndagen var inte så fruktansvärd som jag trodde att den skulle bli. Jag sov visserligen mycket längre än jag hade tänkt; och lyckades således inte plugga så mycket på förmiddagen. Istället skajpade jag med mamma och Simon innan jag begav mig ut i det grådaskiga vädret. Jag promenerade förbi DCU och ner till Griffith Avenue där ett postkontor ligger. Marlene hade fått ett paket men först upptäckt avin igår; eftersom hon åkte till Österrike för en vecka imorse bad hon mig hämta paketet åt henne. Så jag promenerade dit bort, tyvärr bara för att få reda på att paketet inte fanns kvar utan troligen var på väg tillbaka till Österrike. 

Jag promenerade tillbaka till DCU genom Albert College Park; det hade slutat duggregna och var till och med ganska mysigt att vara ute. Och det var bra för mig att promenera lite - att röra på mig, få lite frisk luft, och lite tid för mig själv där jag inte kan distrahera mig med min dator. Bara sätta en fot framför den andra, njuta av att vara utomhus och tänka. Det var fint. 

 

Innan föreläsningen tog jag en välbehövlig kaffe med Andrei och Sarah; efter föreläsningen promenerade vi hem och genom att laga lunch sköt jag upp pluggandet lite till. Till slut tog jag tag i mig själv och läste en av de två artiklarna jag ska ha läst till imorgon. Sen blev jag väldigt distraherad och omotiverad att läsa, så jag tände rökelse, kollade på gamla bilder och drömde mig tillbaka till Indien. Det känns så otroligt avlägset, så långt bort. Och jag blir så nostalgisk när jag tänker tillbaka; att det var så fint alltihop. Det är klart att det inte alltid var det, men nu i retrospektiv känns det så. Indien. Nån gång måste jag åka tillbaka. Även om det inte kommer vara samma sak. 

Jag skajpade med mamma och Simon igen ikväll, det var mysigt. Jag tycker fortfarande att det är så surrealistiskt; att jag sitter här, själv, på Irland, och de är i Kungälv, och att vi kan prata med varandra ändå. The wonders of the internet.

Nu ska jag läsa den andra artikeln som är till imorgon; det börjar bli dags. Jag har verkligen inte blivit sämre på att prokrastinera. Jaysus. 

Jag vet inte om jag är redo för måndag än. Jag vet att jag haft lov och bara precis har en föreläsningsvecka bakom mig, men det är ändå jobbigt att helgen är slut. 

 

Idag gick jag med Sarah och Marlene till en katolsk mässa i en kyrka nära O'Connell Street. Vi gick dit för att lyssna på Palestrinakören (som tyvärr inte sjöng något av Palestrina) och fick på köpet uppleva en irländsk katolsk mässa. Det var intressant. Jag blev överraskad av att nästan allt prästen sade var på latin; emellertid mumlade han och hade ett brutalt engelskt uttal, så det var i princip omöjligt att höra vad det var han sade. Inte för att det spelade så fruktansvärt stor roll, jag kan ju inte latin ändå. Kören sjöng fint; små soprangossar och manskör som bjöd på Missa Brevis av Greyston och ett stycke av de Victoria (så jag fick lite renässanspolyfoni ändå). Jag mottog min första nattvard (vilken jag ju, som odöpt och okonfirmerad hedning, egentligen inte är berättigad till) och försökte sjunga med så gott jag kunde i de för mig obekanta melodierna. Efteråt gav vi en slant till kören i utbyte mot kaffe (väldigt välkommet i kylan!) och något sött. Sen begav jag mig hemåt till Gateway medan Sarah och Marlene gjorde en utflykt till Howth. Jag ville åka med egentligen, men tänkte att jag behövde plugga; eftersom jag känner mig själv alltför väl visste jag att det inte skulle bli något gjort efter en eventuell utflykt. Så istället åkte jag hem. 

Ni kan ju tänka er att det inte blev så fasligt mycket gjort ändå. Jag läste klart en artikel av två och började skriva på en liten inlämningsuppgift. Men så mycket längre kom jag inte. Istället skajpade jag med Hanna; det var jätteroligt eftersom vi inte hörts på så länge. Vi hade båda jättemycket att berätta och prata om men samtidigt visste vi inte riktigt var vi skulle börja. 

På kvällen försökte jag mig på att baka kladdkaka (igen). Jag hade inga ägg så jag letade fram ett recept på internet för äggfri kladdkaka; men även denna gången blev kakan inte det minsta kladdig. Jag förstår inte. Men det är ju inte värre än att jag får baka fler chokladkakor! Och det gör ju ingen ledsen (bara tjock kanske). 

Det har varit en fin dag. Marlene kom över till mig och vi lagade pannkakor till frukost (okej de var inte klara förrän klockan tolv, men ändå). Sen begav vi oss in till Dublin där vi träffade Sarah och gick på en walking tour med en irländska som visade oss hennes favoritcafén, gallerier och marknader. Det var roligt eftersom vi upptäckte platser som vi i annat fall kanske inte hittat till. Så nu har vi en lista med pubar, caféer, vintagemarknader och affärer som vi måste besöka under de månader vi har kvar här i Dublin. 

Efteråt åkte vi lite frusna hem; det började blåsa och blev riktigt kallt medan vi promenerade omkring i stan. Marlene gjorde fritattensuppe medan jag bakade lite improviserad kladdkaka. Den blev inte så kladdig, men god ändå. Den tog vi med oss till Sarahs lägenhet där vi såg på Shrek 2 med filtar och te (och chokladkakan, såklart). 

Nu brottas jag lite med mitt internet som bråkar. Jag försöker se på melodifestivalen, programmet vi alla älskar att hata; jag måste ju hålla mig uppdaterad med vad som händer i Sverige! Och då prioriteras såklart schlagerfestivalen och inte några nyheter av verklig betydelse. 

 

 

Fjortonde februari.

Eller också kallad Alla Hjärtans Dag. 

Och detta upplevde jag på Irland. Ni anar inte hur mycket reklam det har gjorts för Valentine's Day; röda hjärtan överallt; kort i rosa dominerar hyllorna; nallebjörnar med olika budskap på; blommor och rosor så långt ögat kan se; olika erbjudanden för två; smöriga låtar om kärlek. Det har inte haft någon ände. 

Även om allt detta ska verka romantiskt, så ville jag bara spy på allt till slut. Jag menar jaysus. Love love love, EVERYWHERE. Och så mycket kitsch. Smörigt så det skriker om det. Jag menar, tycker folk att det ens är romantiskt? En nallebjörn med puppy eyes, hjärta på magen och en skylt med "I love you"; rosor; choklad (företrädesvis hjärtformad); och ett kort med rött, rosa, glitter och hjärtan på, med ett färdigt fint meddelande en bara behöver skriva under. Är det romantiskt? 

Jag vet. Det är bara för att jag inte har en significant other på denna kärlekens dag som jag stör mig på allt; jag är bara bitter. Att jag inte kan se tjusningen i överflödet av massproducerade objekt fyllda med sockersöta kärleksförklaringar är för att jag inte mottagit något själv. 

Ärligt talat. Jag har sett två kort som jag faktiskt tyckte om; som jag fortfarande skrattar åt (jag vet, jag har fantastisk humor): 

Skoldagen var ganska lång; bara tre timmars föreläsning var utspridd mellan klockan nio och tre. Sen kämpade jag mig hem till Gateway genom blåsten; inte så lätt! Tyvärr välkomnades jag av en väldigt kall lägenhet och trots te och klädbyte förblev jag kall. Jag spelade fiol, men även efter en timmes spelande var fingrarna iskalla och gjorde inte som jag ville. Lite varm mat och varm dryck tinade upp mig litegrann, men jag var tvungen att sitta med flera lager kläder och mina båda fleecefiltar; och ändå var jag genomfrusen. En varm dusch hjälpte lite.

Min eftermiddag har med andra ord inte varit så trevlig. Jag har känt mig väldigt konstigt hela kvällen faktiskt; liksom frånvarande på något sätt. Jag har inte lyckats göra någonting produktivt, fastän jag egentligen ville plugga lite, eller åtminstone läsa något. Men nej, jag satt bara i mitt rum och frös och kände mig miserabel. Sen störde jag mig mer än vanligt på mina flatmates som återigen gjorde sig redo för att gå ut och hade förfest i lägenheten. Oftast bryr jag mig inte men idag ville jag bara att de skulle hålla käften, alternativt dra. Som tur var blev jag inbjuden till filmkollande med Sarah och Marlene och kunde lämna min kalla lägenhet. Nu kom jag precis tillbaka och köket ser ut som ett bombnedslag; men det tänker jag inte göra något åt.

Och en känsla av meningslöshet hänger över mig, och jag känner mig fortfarande frånvarande. Som om jag gjort något annat hela eftermiddagen; att jag inte varit närvarande. Vistelsen på universitetet känns som flera dagar sedan. Jag skyller mitt konstiga tillstånd på att jag varit helt nerkyld sen i eftermiddags.

And on that note, I bid thee farewell. Och hoppas att jag mår bättre, fysiskt och psykiskt, imorgon. Och att det inte är så jävla kallt.

Och så led onsdagen mot sitt slut. Det är kallt i lägenheten som vanligt. Jag kom precis tillbaka från Pernillas lägenhet där vi tillsammans med Sarah, Diana och Marlene kollade på Ratatouille, åt popcorn och drack te. Vi åt också kanelbullar som jag bakade hemma hos Marlene tidigare på kvällen. De blev lite misslyckade, för av någon anledning ville degen inte jäsa. Men de såg ändå ganska bra ut och smaken var tillräckligt nära äkta kanelbullar för att godkännas. 

Dagens föreläsningar var intressanta; den första föreläsningen i "America and the Wider World" bjöd på ett helt oväntat quiz (som tack och lov inte betygsätts) om amerikansk politik. Det var så pinsamt för jag var tvungen att gissa på majoriteten av frågorna; bitvis satt jag till och med och nästan skrattade åt mig själv. Ja. Det var så illa. 

Efteråt gick jag med Pernilla, Andrei, Diana, Sarah och Marlene till nubar där vi värmde oss med lite kaffe. Sen åkte jag in till stan med Marlene och Sarah; först gick vi till the Little Museum of Dublin och sen kämpade vi oss genom regnet till ett av våra favoritkafén i stan, Bewley's. När vi värmt upp oss lite promenerade vi upp till O'Connell Street och besökte Eason och Lidl innan vi tog bussen hem. Därefter började vår kanelbullesession hemma hos Marlene; jag bakade medan Marlene lärde sig lite svenska av mig. 

Och nu är det så kallt att jag vill krypa ner under täcket direkt. Det är ju en dag imorgon också. 

En dag med föreläsning klockan nio.

Det är lite som att jag stått vid min dörr länge, med handen på handtaget och tvekat. När jag till slut tagit mod till mig öppnar jag dörren; men istället för att få några gäster går människor förbi och slänger in sitt skräp. 

 

 

Ja, det har snöat på den gröna ön idag. Jag trodde inte riktigt mina ögon när jag kollade ut genom fönstret under min lunchrast och såg stora snöflingor dala ner mot marken. För det var inte någon messnö, utan riktigt stora snöflingor, som föll. Och det har mer eller mindre snöat hela eftermiddagen och kvällen, och det snöar fortfarande. Visserligen lägger det sig inte på marken (eller det har det inte gjort än i alla fall) men ändå. Snö. Och då har våren ju officiellt börjat redan. Ireland, you so crazy!


Och det har varit så kallt idag, jag har frusit hela eftermiddagen och kvällen. Och nu, trots strumpbyxor, fleecebyxor, dubbla sockar och ylletofflor, linne, fleecetröja, torgvantar, och filt om mig tycker jag att det är kallt. Husen på Irland är helt enkelt inte gjorda för temperaturer kring 0 som vi har idag. Brr.

Jag lyckades mot förmodan stiga upp tidigt idag och gå till skolan till klockan nio; jag är nästan lite stolt! Så tidigt som idag har jag inte stigit upp sen mitten på januari då jag befann mig i mitt pluggmaraton. På lunchrasten spelade jag fiol (jag tror jag börjar lyckas göra det till en rutin) och efter eftermiddagens föreläsningar lagade jag dal med ris. Marlene kom och åt med mig och sen såg vi på Babar - det var mysigt. Jag orkade inte röra en muskel utan ville bara sitta i mitt rum, även om det inte är så varmt. 

Och nu är jag bara trött. Lyssnar på väldigt olugn musik för att piggna till men det är löjligt ineffektivt. Egentligen skulle jag vilja läsa eller lägga tarot men jag orkar inte göra någonting. Att resa på mig och röra mig till toaletten känns också som en alltför stor kraftanstränging för tillfället. Jag får samla lite energi först. 

 

Nu har andra terminen officiellt börjat. Det känns verkligen konstigt att ha föreläsningar och ett fast schema att följa varje vecka igen, men jag vänjer mig nog.

Mina måndagar kommer bli ganska bra, för min första föreläsning börjar klockan två; alltså kommer jag kunna sova ut ordentligt efter varje helg. Alternativt hinna med en del plugg innan första föreläsningen (men jag tror mer på alternativ ett).

På förmiddagen träffade jag Pernilla och Andrei och vi gick tillsammans till gymmet som ligger precis mittemot Gateway Student Village. Jag hade aldrig varit där; de andra ville kolla in gymmet och jag tänkte att om jag inte följer med nu lär jag aldrig se hur Ballymun Leisure Centre ser ut inifrån. Så nu har jag för första (och antagligen sista) gången sett hur gymmet ser ut! Sen tog vi oss till DCU och drack en kaffe medan vi väntade på vår första lektion. Den verkade intressant; Gender and Politics; det ska bli spännande att se hur irländska studenter ser på ämnet. På föreläsaren verkade det som att det är ett tämligen nytt ämne, och med tanke på att abort fortfarande är en känslig fråga på Irland ska det bli intressant att se hur det diskuteras på universitetet. Den andra föreläsningen för dagen var mellan fyra och sex och rörde Comparative European Politics. Det verkade egentligen intressant också, men vi fick precis reda på från Göteborg att kursen inte kommer tillgodoräknas oss; vi är alltså lite osäkra på vilka kurser vi nu verkligen måste läsa och vilka vi kan få poäng för på Götebirgs Universitet. Vi får se.

På kvällen mötte jag Pernilla, Andrei och Diana för att åka in till Dublin. Vi ville gå på en gratis standup på en pub på Dame Street. När vi hittade till puben och svängde in på sidogatan snubblade vi in på en TV-inspelning för en amerikansk serie med ex-James-Bond-skådisen Timothy Dalton (eller ingens-favorit-Bond) i huvudrollen. Den lilla gränden hade fyllts av fejksnö, marknadsstånd och statister i 1800-talskläder; vi var minst sagt häpna. Värst av allt - vi kunde inte komma till puben, vars ingång låg på andra sidan av kulissen. När de till slut tog en paus fick civilisterna smyga över inspelningsområdet och vi slank in i puben, bara för att få reda på att komikern ställt in på grund av filminspelningen. En av bargästerna tipsade oss emellertid om en annan pub i närheten som bjöd på standup. Alltså begav vi oss dit; väl där fick vi höra att de också ställt in idag. Då promenerade vi tillbaka till O'Connell Street, mötte upp en fransman, och gick till en studentpub på en sidogata där vi satt en stund och pratade istället. Och det gjorde ju inte så mycket att vi missade standupen; vi hade trevligt ändå.

Nu är jag glad att krypa ner i sängen och få sova lite; även om jag inte gjort något överdrivet ansträngande idag är jag trött. Och jag hoppas att jag inte försover mig imorgon; jag ska börja klockan nio och jag har inte stigit upp särskilt tidigt de senaste veckorna. Får se hur det går.

 

 

Nu har det gått så långt. 

Imorgon börjar min andra termin vid DCU. Officiellt så har jag alltså första hälften bakom mig. Det känns väldigt konstigt; det var verkligen längesen jag kom hit men samtidigt har allt gått så fort. 

Jag är lite motvillig till att börja termin två. Det känns som om det hela kommer gå så fort, och jag vill inte riktigt att mitt irländska äventyr ska ta slut än. Men jag vet att jag tar ut allt i förskott med att säga att det redan kommer ta slut - det är ju nästan fyra månader kvar - men det känns ändå som om det kommer gå snabbt. Och som jag skrev för något inlägg sedan så är jag också lite nervös och orolig inför andra terminen och allt vad det innebär; nya kurser och nya kurskamrater. Men det kommer nog ordna sig till slut.

Kommande vecka kommer jag gå till en massa olika föreläsningar och se vilka jag vill läsa. Fyra kurser är redan bestämda, men jag måste välja en femte och sen kanske också några som jag bara går på föreläsningarna men inte gör några arbeten för (vi utbytesstudenter har möjligheten att skriva in oss på kurser som "attendance only", där vi får vara med på föreläsningarna men slipper alla uppsatser, grupparbeten och prov. Bra, va?). Så det blir en spännande vecka. Jag tror dessutom att onsdagen bjuder på Clubs and Socs day då alla studenterna kan gå och prata med representanter från alla föreningar som finns på DCU och bli medlemmar i de som verkar roliga. Jag tänker att jag kanske ska gå med i någon mer som jag tycker verkar bra. Jag har ju framgångsrikt undvikit att aktivt delta i tre av de fem jag gick med i förra terminen (Tae Kwon Do, Gaming Society och Swimming Club). Får se om jag tar tag i mig själv och ändrar på det för termin två. Jag vill kolla in Music Society's Trad Group; kanske kan jag lära mig spela irländsk folkmusik där. För det är något jag märker nu att jag saknat förra terminen - att spela fiol. Den senaste veckan har jag spelat nästan varje dag och jag märker att jag verkligen tycker det är roligt och blir lycklig av det. Så det borde jag fortsätta med. 

Det känns så konstigt att universitetet drar igång imorgon igen. Det var så längesen vi hade föreläsningar; emellanåt har jag haft "jullov" och varit hemma, haft superstressig och intensiv tentaperiod, sen fått besök av Laura och haft riktigt lov, sagt hejdå till de flesta utbytesstudenterna, inte gjort någonting, och sen välkomnat nya studenter från Sverige och Österrike. Det har hunnit hända en hel del och jag har nästa glömt bort hur det är att ha föreläsningar och läsa facklitteratur. Det säger ganska mycket om mitt minne om jag har dessa problem efter sju veckors föreläsningsuppehåll. Nåja, det löser sig.

Jag tänkte försöka mig på att göra en lista igen. Denna gången får det bli en lista om saker som är annorlunda i Irland, som jag kommit att tänka på nu i dagarna när vi visat de nya studenterna från Sverige och Österrike runt litegrann. Here it goes.

1. Offentliga toaletter har en tendens att vara väldigt trånga. På universitetet finns först en dörr som leder in i en minimal "korridor", eller snarare ett mellanutrymme, till nästa dörr som leder till själva toaletterna. I regel måste en knö sig in i båsen som är så trånga att det är svårt att stänga dörren utan att fastna själv. Eller så måste en gå nerför flera trappor för att komma till skumma toaletter som inte går att låsa.
Med detta sagt finns det flera ställen som har väldigt fina toaletter; dessutom kan en i regel finna gratis toaletter i stora affärer, Burger King eller MacDonald's. Det är ett stort plus, Dublin. Speciellt om en har en så liten blåsa som jag.

2. Solljus. Jag har insett att det inte syns så ofta här. Smärtsamt uppenbart blev det när Laura, som för tillfället bor i Spanien, var på besök. Vi promenerade omkring i staden som omgavs av ett gråaktigt, disigt ljus, med regnmoln hängande över hustaken. När solen väl bröt sig igenom molnen och kastade ett blekt ljus på fasaderna var jag tvungen att stanna och beundra det vackra ljuset och uppmärksamma Laura på hur "underbart fint solljus vi har här". Hon kunde inte hålla sig för skratt och sa att det visst är fint, men det är bara lite solljus. Jag har visst blivit lite skadad av att mest uppleva grå himmel och regn; när det väl är soligt blir jag så lycklig. Det är väl också fint, antar jag.

3. Regn. Alltså. Det regnar mycket här. Jag blir inte ens särskilt påverkad längre; jag förväntar mig regn varje dag och blir positivt överraskad om det inte regnar. Oftast öser det ju inte ner heller, utan duggar lite. Och verkligen, I can't be bothered. Andra klagar att "åh måste det regna igen?" och jag tänker bara att så är det. Det värsta som händer är att en blir blöt. Men det är ju bara vatten; det torkar igen. Som tur är finns det rikligt med cafén att ta tillflykt till om det regnar för intensivt.

4. Våren är tidig här. Den officiella dagen för vårens början har redan passerat på Irland - och då befinner vi oss bara i första tredjedelen av februari. Våren i Sverige är ju så kort - ibland hinner en knappt inse att det är vår innan allt är grönt - så det känns nästan absurt att den skulle börja redan i februari. Men här kvittrar fåglarna och både snödroppar och krokus börjar blomma. Körsbärsträden har fått några försiktiga blommor, och gräset är lika grönt som alltid. Nu väntar vi bara på mindre vind och lite varmare grader. 

5. Ursäkta mig! Irländare är i regel väldigt artiga, och ursäktar sig varje gång de eventuellt kanske potentiellt skulle kunna vara i vägen för någon. I början reagerade jag på det och undrade varför folk hela tiden sade "I'm sorry", "sorry, love" och så vidare. Nu har jag börjat göra det själv. Ursäkta att jag står en halv meter framför dig och ser att du höll på att gå rakt fram och jag eventuellt skulle kunna vara i vägen för dig och att du nu antagligen måste vika av lite till vänster medan jag viker av åt andra hållet. I'm sorry.

6. Small Talk är en grej här. Kassörskan som pratar med tanten som alltid handlar samma dag i veckan. Taxichauffören som skojar med sina kunder. Den äldre herren den förvirrade turisten frågar efter vägen. När en lite mindre väloljad pratmaskin som jag själv är inblandad blir situationen lätt lite mindre pratsam, men jag gör mitt bästa. 

7. "That's 10€, when you're ready". Jag får alltid berättat för mig att jag kan betala när jag är redo. Tänk om jag inte är redo? 

8. Dreadlocks är något mindre vanliga i Irland än i Sverige. Därför får jag ofta blickar eller kommentarer när jag är ute och promenerar. Allt från den vanligaste "eeeeeyyyy Rrastawomaaann!", till "I like your hair", "you look like a hippie, where're you from?", och "ugh, look at that hippie". Oftast är det ganska underhållande.

Det var allt jag kom på nu. Jag slår vad om att jag kommer komma på en massa fler punkter jag hade kunnat skriva om så fort jag publicerat detta inlägget. Men äsch, då får jag väl göra en ny lista så småningom igen. Det här får räcka för idag i alla fall. Puss och kram på er. 

Jag försöker finna inspiration att skriva om något annat än vad jag har gjort idag. Men jag hittar ingen. 

Så jag får väl berätta om vad jag gjort idag. Jag åt gårdagens nybakade fullkornsbröd med Marlene till frukost idag; sen gick hon till universitetet och jag spelade fiol i en timme. Jag var på ganska dåligt humör innan, på något sätt kändes allt ganska meningslöst, men när jag väl tragglat mig igenom uppvärmningsskalorna var det roligt att spela Bach och Mozart. Efteråt var jag till och med riktigt lycklig - jag blev dessutom ännu gladare av att inse hur roligt jag tycker det är med musik. Att solen sken in i rummet bidrog nog också till min lycka. 

Jag promenerade i solen till universitetet där jag träffade Marlene; vi promenerade ner på Ballymun Road och sen på Griffith Avenue till kyrkan vi alltid åker förbi med bussen som vi velat gå in i länge. Den var väldigt fin, och stor, så vi blev inte besvikna. Den var tom så vi vågade oss på att prova akustiken med sång. 

Jag ber om ursäkt att jag missade att skriva igår, jag var inte hemma så mycket. Klockan tolv träffade jag nämligen Pernilla, Andrei, Marlene och Sarah och vi åkte in till Dublin. Där promenerade vi omkring lite, drack kaffe, promenerade lite till, åt sydindisk mat på mitt favoritställe, och sen tog vi bussen till IKEA. Jag köpte en lampa så att jag kan läsa i sängen. Glödlampan var dyrare än själva lampan och sladden är lite kort så nu har jag en potentiell snubbelfälla i rummet. Oh well. Efter en kort vistelse i Gateway träffade jag Marlene och vi gick till The Helix på DCU för att lyssna på pianotrion Fidelio Trio. Det var mysigt; de spelade pianotrio av Mendelsohn och Korngold, och ett modernt stycke emellan. Marlene och jag störde oss på att folk satt och drack öl, vin och cider och åt under konserten; hostade och pratade; och klappade mellan satserna. Såna saker kan man störa sig på. Efter konserten träffade vi Pernilla, Andrei och Diana (en till tjej från Österrike) i nubar och satt och drack öl, pratade och skrattade. När vi sen kom hem var jag dödstrött och gick direkt och lade mig, som tur var kunde jag sova ut ordentligt imorse. 

Nu sitter jag i mitt kalla rum och känner mig halvbra. Det enda jag lyckats med idag är att handla på Tesco, laga lunch med Marlene, och hämta ett formulär från DCU som jag behöver fylla i med de kurser jag vill läsa under termin 2. Jag försöker få ihop mitt schema (om ni minns får ju vi utbytesstudenter snickra ihop vårt schema själva, inklusive att hitta kursens föreläsningar och salar på DCUs smått förvirrande hemsida och se om de är kompatibla med varann); det är inte så lätt. Två kurser jag ville läsa krockar med varandra och jag hittar ingen jag vill läsa istället. Just nu vill jag bara skita i att ta tag i det. 

Det har nog att göra med att jag egentligen inte ser så mycket fram emot termin 2. Dels innebär det att jag måste göra saker för första gången igen; gå till första föreläsningarna, lära känna nya människor, försöka förstå hur kursen är uppbyggd och hur föreläsaren fungerar... Och dels innebär det att första hälften av mitt utbyte är över, och jag känner på mig att de kommande månaderna kommer gå väldigt fort och helt plötsligt kommer jag befinna mig på flygplatsen i Sverige och det hela kommer vara över. Det känns lite läskigt just nu; det finns så mycket som jag vill hinna göra och uppleva. 

Men jag vet ju att allt kommer ordna sig, det kommer bli bra. Just nu orkar jag bara inte. 

Det har varit en seg dag idag. Jag har inte gjort så mycket och tänkte gå och lägga mig nu så att det kan bli tisdag istället. Jag var i stan förut och lät mina dreadlocks bli fixade, så nu ser jag inte riktigt klok ut och har huvudvärk. 

Jag försov mig imorse. Marlene och jag hade bestämt att vi skulle träffas klockan elva på innegården för att ta bussen; men jag vaknade först av hennes sms fem över elva. Så hon fick komma in till mig och vänta medan jag skyndade att klä på mig och äta frukost. 

 

Sen åkte vi in till stan där vi tog buss 46A till Dún Laoghaire. Det var soligt och (ganska) varmt hela dagen; vi promenerade längs vattnet ända till nästa kuststad/by Dalkey (okej det var bara tre kilometer, men ändå) där vi satt på en klippa och tittade på sälarna i vattnet. I Dún Laoghaire har de en marknad varje söndag så där köpte vi vår lunch. Marlene köpte dumplings som jag fick smaka på, det hade jag aldrig ätit innan; det var gott!