Det blir bara värre och värre; fler och fler försvinner från Dublin och åker hem. Igår hade jag ingenting att göra på dagen så jag tänkte åka in till stan för att promenera omkring lite, kanske sätta mig i en park och läsa i min bok. Men när jag gick av bussen på O'Connell Street sprang Nina från Österrike ikapp mig, vilket var en väldigt trevlig överraskning. Hon skulle egentligen träffa någon i stan men han dök aldrig upp, så vi beslöt oss att åka ut till Howth istället. Det var fantastiskt fint väder så vi satt nere vid vattnet hela dagen och pratade om allt möjligt. Vi köpte glass och satte oss på stenmuren och njöt av solen; jag blev till och med solbränd på ena axeln. Det var väldigt trevligt att tillbringa dagen med Nina; vi hade egentligen inte hunnit prata så mycket innan så det var fint att lära känna henne lite. På eftermiddagen åkte vi hem igen; och eftersom hon åker hem på lördag tog vi avsked från varann, vi lär antagligen inte ses något mer innan dess. På kvällen överraskade Andrei, Pernilla, Audrey, Astrid, Lisa, Théo och jag Diana med en förskottsfödelsedagsfest. Det var väldigt roligt, eftersom hon inte anade någonting och blev väldigt glad! Efteråt gick vi till Valentinas avskedsfest, vilket såklart var lite ledsamt eftersom det var flera jag sade hejdå till för sista gången. Efter en stund gick jag hem till mig med Marlene och vi tillbringade vår sista kväll tillsammans.
Idag åkte Marlene nämligen hem till Österrike. Vi tillbringade hela förmiddagen tillsammans och åt i studentmatsalen för sista gången. Klockan tre åkte hon från Gateway med sin far. Det var väldigt ledsamt, jag kommer verkligen sakna henne. Vi tillbringade ju i princip varenda dag med varandra och hade så roligt ihop; det blir så konstigt att inte se henne varje dag längre. Det har inte riktigt sjunkit in än, men det kommer nog imorgon... Jag åkte in till stan med Andrei där vi mötte Astrid, Théo, Pernilla, Audrey, Diana och Lisa på the Church. Där satt vi en stund innan vi tog en kort promenad i stan; sen åkte vi hem till Gateway där vi tillbringade kvällen med att äta pizza och kolla på alla Irland-bilderna. Det var väldigt mysigt. Men kvällen avslutades också tråkigt eftersom vi tog avsked från Diana som åker hem tidigt imorgon. Antalet utbytesstudenter kvar på Irland krymper hastigt, och det hela känns väldigt underligt.
Men imorgon kommer jag bli distraherad från det, eftersom jag får besök av min mamma. Det ska bli så fint att se henne igen; vi har visserligen pratat mycket över Skype men det är ju en annan grej att ses i verkligheten. Samtidigt är jag lite vemodig; att hon kommer hit markerar början på slutet av mina utbytesstudier eftersom jag vet att vi åker hem tillsammans om bara några dagar. Min lilla ignoransbubbla av vad som händer kommer spräckas och jag kommer inse att allt är över nu. Men jag har ju som tur är några få dagar kvar att njuta av Dublin, med min mor dessutom. Det ser jag fram emot.
Dessa två dagar har inneburit avsked från flera människor, och det känns lite som slutet på första terminen all over again.
Igår sade vi hejdå till Anita som flög hem till Tyskland tidigt imorse. Ikväll kramade jag om Vincenzo, Michael, Marei, Daniel och Christina för sista gången. Det har inte riktigt sjunkit in än för mig att jag inte kommer se dem mer. Jag vet inte när, eller ens om, vi kommer ses igen överhuvudtaget. Det känns väldigt konstigt.
Det är en sak som är ledsam med utbytesstudier. En träffar väldigt många olika människor, vilket såklart är väldigt spännande och roligt, och får bygga relationer från scratch ganska snabbt för att hinna med så mycket som möjligt på kort tid. Men samtidigt som en säger hej för första gången, innebär det också ofta att en säger hejdå för sista gången. Jag har träffat många alldeles underbara människor här. Några har jag tillbringat mer tid med än andra, men jag håller ändå mycket av alla jag haft privilegiet att lära känna. Och även om jag tycker mycket om alla, så är det inte särskilt troligt att vi kommer ses igen. Intentionen och viljan kanske finns där egentligen, men det är inte något som kommer omsättas i praktiken. Det betyder inte att känslorna inte är genuina; men det är helt enkelt inte särskilt troligt att jag kommer ha möjligheten att besöka alla jag lärt känna.
Det gör det särskilt ledsamt att säga hejdå, eftersom jag vet att även om vi lovar varandra att hålla kontakten och att någon gång i framtiden hälsa på varandra, kanske inget av det blir av. Människor jag delat min vardag med; mina tankar, mina känslor och mitt liv med; kommer inte längre vara en del av det.
Som tur är vet jag också att jag garanterat kommer ha kontakt med några, vilket gör det hela lite mindre fruktansvärt. Fortfarande känns det hela väldigt underligt. Medan jag efter alla avsked från första terminen kunde se fram emot den andra terminen och nya människor, innebär denna terminens avsked också mitt avsked från Irland. Det känns väldigt läskigt; jag har nog fortfarande inte insett än att jag själv snart kommer vara tillbaka i Sverige. Bara sex dagar kvar, sen sover jag i min säng i Kungälv. Och de kommande dagarna kommer bjuda på ännu mer avsked, med en inneboende risk för konstant ledsamhet.
Försök tänka på något annat, som de säger i 'Du Levande'.
Vädret på Irland är lika växlande som vanligt. Oförutsägbart är bara förnamnet. Igår bjöds det på både sol och regn (men mest regn) och idag sken solen nästan hela dagen och det var till och med riktigt varmt.
Igår gick jag med Sarah och Marlene till skolan; Student's Union hade utlovat bubble wrap (ni vet sån där plast med luftbubblor som en kan trycka sönder med fingrarna och det säger 'plopp!') och valpar för att hjälpa de stressade studenterna de-stressa lite. Vi blev emellertid lite besvikna, eftersom valparna var nästan fullvuxna hundar, och ingen bubbelplast var att finna där heller. Marlene åkte in till stan för att tillbringa dagen med hennes far som kommit dagen innan; Sarah och jag promenerade hem till Gateway igen. Jag sölade omkring i min lägenhet i några timmar och gjorde ingenting vettigt förutom att experimentera lite i köket (och det är väl diskuterbart om det var vettigt eller inte). Jag improviserade en chokladkaka med florsocker och vegetabilisk olja - den blev lite annorlunda än vanligt men helt godkänd ändå! Jag var till och med lite nöjd. Jag tröttnade på att vara hemma så jag tog bussen in till stan där jag strosade omkring i regnet och såg på alla människorna. Jag tog mig långsamt från O'Connell Street ner till St. Patrick's Cathedral söder om Liffey där jag träffade Marlene och hennes pappa. Tillsammans gick vi på evensong inne i katedralen, vilket var väldigt mysigt; det är en väldigt fin kyrka. Senare på kvällen gick vi till nubar med Sarah, där vi träffade Christina, Anita, Vincenzo, Michael, Marei och Daniel. Det var Anitas sista kväll i Irland, och det var sorgligt att ta farväl av henne. De försvinner allihop nu en efter en...
Idag sov jag ut ordentligt innan jag promenerade med Marlene och Sarah till skolan. De skulle hämta några underskrivna papper och jag behövde få hjälp med min Studentportal. IT-snubben sa att han skulle ringa mig senare på dagen, vilket såklart inte har inträffat, alltså måste jag nog gå till skolan och prata med dem igen imorgon. Tur att det inte var så brådskande! Vi åkte in till stan och tog en kort promenad i solen nerför O'Connell Street och längs Liffey och sen upp mot Henry Street igen. Efter att ha inhandlat sallad på Lidl åkte vi hem till Gateway igen och lagade lunch tillsammans. Vi försöker alla desperat bli av med all mat vi har kvar (jag undrar om jag kommer lyckas) och gjorde pasta med tomatsås (jag öste på ordentligt med kryddor för att minska på förrådet, och vi hade i nästan överdrivet mycket vitlök. Eller vem försöker jag lura egentligen, det kan ju aldrig vara för mycket vitlök.) och mozzarella, med en enorm sallad till. Till efterrätt åt vi lite yoghurt Sarah hade kvar och min experimenterade chokladkaka från gårdagen.
I ett försök att ta vara på solen tog Marlene och jag en promenad bort till Griffith Avenue. Egentligen ville vi in i den fina kyrkan som vi besökt i vintras, men den var till vår besvikelse låst. Istället satt vi en liten stund i Albert College Park i solen och sjöng Österrikiska folkvisor. På kvällen gick vi med Sarah och Christina till nubar där vi träffade Marei, Daniel, Vincenzo och Michael. Det var en trevlig men sorglig kväll, eftersom jag var tvungen att ta avsked från allihop förutom Sarah och Marlene.
Nu är jag helt slut och tänkte gå och lägga mig så jag orkar hitta på något imorgon också. Hoppas ni hade en fin tisdag.
Söndagen lider mot sitt slut, och jag är nöjd med dagen. Jag har inte gjort något produktivt alls idag (jag har visserligen inte behövt vara produktiv heller), och det har varit en fin dag ändå. Med Marlene, Christina och Sarah åkte jag till Dún Laoghaire där vi, för antagligen sista gången, besökte dess Food Market. Den var underbar som vanligt, och efter mycket funderingar kunde vi äntligen bestämma oss vad av alla väldoftande alternativ vi ville inmundiga till lunch. Vi satte oss vid vattnet och njöt av den tillfälliga solen. Tillbaka i Dublin åt Marlene och jag glass från Dingle i spännande smaker (jag provade Dingle Sea Salt och Lemon Curd). Vi ville sitta på gräset i solen inne på Trinity Colleges campus, men när vi väl kom dit var solen såklart försvunnen igen, och himlen täckt av grå moln. Vi försökte begripa oss på cricket, som spelades på gräsplanen, men förstod inte reglerna och kunde inte riktigt gissa oss till hur det funkade heller. Den enda slutsats vi kom till var att det verkar vara en tämligen tråkig sport... Så vi lämnade det grå och åkte hem till Ballymun igen.
På kvällen åkte jag in till stan med Christina och vi gick till puben the Stag's Head, där de har gratis standup varje söndag- och måndagkväll. Även om det var helt knökat där inne, och värden gjorde skämt om hur vi alla skulle dö om det började brinna, så var det väldigt trevligt. Komikerna var bra, vi hade inga problem att förstå vad de sade eller deras skämt, vi fick gratis glass (okej, jag medger, det var den största anledningen att jag ville gå dit), och träffade dessutom tre kanadensare som vi pratade med. Bussresan hem tog emellertid överdrivet lång tid eftersom vi lyckades tajma in vår hemresa med slutet av One Directions tredje Dublin-konsert. Åh. Jag har redan varit irriterad på One Direction och deras fans så jag behöver inte ens skriva om det nu. Jag önskar att deras konserthelg varit om två veckor istället, så hade vi inte behövt genomlida allt vad det innebär.
Nu sörjer jag lite för att Game of Thrones har en veckas paus, så jag måste vänta en vecka till på nästa avsnitt. Även om vissa kanske skulle påstå att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, skulle jag snarare hålla med den som omformulerade ordspråket till 'den som väntar på något gott, väntar alltid för länge'.
Christina, Marlene och jag var på utflykt idag. Vi åkte till Cork, en av Irlands största städer (efter Dublin såklart), som visserligen bara har 120 000 invånare. Men det är mycket för Irland.
Vi gick från Gateway klockan åtta för att hinna med bussen klockan nio från stan. Det tog tre timmar att åka från Dublin till Cork, så vi var framme i den lilla hamnstaden vid tolv. Först gick vi bort till universitetet UCC (University College Cork) vars campus var väldigt fint, med både moderna och gamla byggnader. Därifrån promenerade vi tillbaka mot centrum där vi tillbringade hela dagen med att strosa omkring på de olika gatorna. Corks centrum är väldigt litet, och breder inte ut sig mycket mer än en 2-kilometers-radie från mitten. Men gatorna var väldigt mysiga, med en massa olika affärer och caféer. Efter lite möda lyckades vi hitta Pernilla och Astrid också (som också åkte till Cork idag men kom dit lite senare - det var inte så enkelt att hitta varann i en stad där vi inte visste riktigt var vi befann oss!).
Cork är en fin liten stad. Jag tror att jag kanske skulle tröttna om jag bodde där, men för ett kort besök (eller ja, kanske flera dagar) gör staden ett trevligt intryck. Emellertid var det väldigt kallt idag och det regnade mer eller mindre hela dagen, med olika långa uppehåll emellan; å andra sidan är jag hyfsat van vid den sortens väder vid det här laget (både paraply och solglasögon var med). I en liten park bredvid huvudgatan hölls idag en Afrika-festival där det bjöds på dans och gratis mat, vilket vi såklart provade på. I den gamla English Market (Corks motsvarighet till saluhallen, men lite större) kunde en köpa allt från kött och grönsaker till choklad och ost. Vi besökte flera olika kyrkor, där jag störde mig på att de i alla andra avseenden vackra kyrkorna pryddes av linoleumgolv (jag menar, allvarligt; en enorm kyrka med stora kupoler, en guldkyrka i miniatyr vid altaret och en massiv guldmosaik bakom altaret, har ett linoleumgolv i melerad falu-rödfärg-nyans med blekbeiga ränder. Någonstans hade de väl kunnat allokera pengar från, jag vet inte, MINIATYRGULDKYRKAN KANSKE, till stengolv?). Men hur som helst: jag gillade Cork, det var fint. Även om jag blev förvirrad av alla gatorna som på något sätt såg likadana ut, och jag hade svårt att orientera mig riktigt. Som tur är är Corks centrum en ö mellan norra och södra förgreningen av floden Lee, så en måste verkligen anstränga sig om en vill gå vilse. Vid sju tog vi bussen tillbaka till Dublin, och var alltså hemma i Gateway vid halv elva. Jag kollade ut genom fönstret under hela bussresan (okej jag sov i tjugo minuter, men det var allt), och såg det nästan överdrivet gröna landskapet susa förbi; små ansamlingar träd (som inte riktigt kan klassas som skog); ängar med får, kor eller hästar; gårdar av olika storlekar. Väl hemma glodde Marlene och jag på en film; men nu har hon gått till sig och jag borde också sova nu, för jag är så trött att mina ögon sticker. Jag är inte van att stiga upp klockan sju längre. Eller så kanske det är röken från min rökelse som irriterar mina ögon. Hur som helst hade jag tänkt sova nu. Godnatt!
Marlene och jag belönade oss själva efter att ha klarat av andra terminen vid DCU med att gå på konsert. Medan vad som verkade vara majoriteten av Dublin vallfärdade till Croke Park åkte vi in till stan istället och promenerade till Grafton Street. På Bewley's drack vi chai/cappuccino och åt kaka innan vi promenerade genom regnet till National Concert Hall, där RTÉ Symphony Orchestra bjöd på Berlioz, Beethoven, Mendelssohn, och Debussy. Temat var havet och det var självklart La Mer vi fick höra. Vi hade köpt väldigt förmånliga studentbiljetter och satt på första parkett, precis bakom dirigenten; det kändes nästan som om vi satt i orkestern. När pianosolisten spelade Beethovenkonserten kunde vi noggrant följa hans fotarbete med pedalerna som var mitt i synfältet, precis som vi kunde syna ifall alla orkestermusiker putsat skorna ordentligt. Det var jättefint att gå på klassisk konsert; det var väldigt fin musik vi fick höra och jag tyckte det var jätteroligt att höra hela symfoniorkestern. Musik är verkligen fantastisk; jag njöt hela kvällen.
Ikväll var det som sagt också konsert på annat håll i Dublin; pojkbandet One Direction frmaträdde i Croke Park. De kommande tre kvällarna har de också konsert, och jag vet inte om jag nånsin sett så mycket folk på min bussresa från Ballymun in till stan (Croke Park ligger norr om Dublin, mellan där jag bor och centrum). Så många flickor med föräldrar, alla klädda i rosa och med varierande One Direction-accessoarer. Jag menar jösses. Så. Mycket. Folk. Bussresan hem har aldrig tagit så lång tid. Och jag kan bara tänka mig att de kommande kvällarnas konserter drar lika mycket folk. Hjälp. Marlene och jag var i vilket fall nöjda med att ha lyssnat på symfoniorkestern istället.
Idag har varit en fin dag. Marlene och jag gjorde pannkakor till frukost/brunch, och sen åkte vi till National Botanic Gardens. Jag tror vi promenerade igenom hela parken mer eller mindre; luktade på rosorna, kände på trädens bark, förundrades över hur många olika nyanser av grönt det finns på Irland, fick sommarfeeling inne i växthusen, och kollade in all sallad i grönsakslandet. När vi hade betat av den botaniska trädgården tog vi en sväng inne på Glasnevin Cemetary, den antagligen största kyrkogården på Irland.
Sen åkte vi med bussen in till stan där vi promenerade omkring en stund. Vi hade inget särskilt att göra så vi bara strosade omkring och upptäckte några ställen vi inte varit på innan. När vi kom hem gick Marlene för att plugga inför sitt prov imorgon; jag spelade fiol. Mozart fick vila idag, istället plågade jag Aulins själ med min interpretation av hans stycke. Men det var kul att spela, och att märka hur det låter bättre och bättre (eller kanske mindre och mindre illa). Jag märkte också hur ovan jag är att spela nu för tiden; nu har jag nästan träningsvärk i armarna! Det är lite tragiskt faktiskt. Men övning ger färdighet; det blir bättre!
Så. Igår lämnade jag in min sista uppsats för terminen, och för läsåret. Med andra ord, nu har jag avslutat mina studier vid DCU. Det var så skönt att bli av med uppsatsen och inte behöva ha pngest över att skriva; samtidigt känns det liksom lite tomt nu. Vad ska jag hitta på med all min tid nu?
Efter att jag lämnat in uppsatsen gick Marlene och jag till nubar där jag till slut provade de berömda Chicken Goujons. Det var gott, men jag fick lite friterat-överdos; det är inte den nyttigaste maten en kan tänka sig, om vi säger så.
Efteråt åkte vi in till stan där vi promenerade omkring hela eftermiddagen, vilket var väldigt mysigt. Vi gick igenom George's Street Arcade, hittade äntligen affären som säljer rökelse från Bangalore, hälsade på Oscar Wilde i Merrion Square, gömde oss för regnet inne på McDonald's, promenerade upp till O'Connell Street, handlade på Lidl, och kollade in böcker i Chapters. Sen åkte vi med bussen till Omni Park där vi träffade Christina för att gå på bio. Vi såg 'The Other Woman', en typisk amerikansk komedi; det var trevligt att se nåt där vi inte behövde tänka utan bara kunde bli underhållna. Det är väl också okej ibland. Och jag vet att det låter töntigt, men när jag såg på filmen tänkte jag på hur snygga kläder de hade - skådespelerskorna såg verkligen bra ut i varje scen! Jag var imponerad. Och lite förvånad att jag lade märke till det, haha.
Idag kunde jag sova länge utan att behöva oroa mig för att hinna med att plugga, vilket var väldigt skönt! Jag låg och läste några sidor i Fursten innan jag masade mig ur sängen. På eftermiddagen promenerade jag med Marlene i solen till IKEA, där vi åt köttbullar (såklart) och drack gratiskaffe, innan vi köpte glass och promenerade tillbaka mot Gateway. Jag hoppas det fina vädret håller i sig!
Spelade precis en dryg timme fiol för första gången på länge, vilket kändes väldigt bra. Även om mitt spelande har blivit en hel del sämre, så var det roligt att märka att jag faktiskt fortfarande kan spela Mozart. Det kanske inte låter riktigt så som Amadeus hade tänkt sig från början, men ändå - de flesta noterna var där de skulle. Jag borde verkligen se till att jag spelar mer, för jag märker att det får mig att må bra. Som uttryckt av en vis musikalisk själ: Music is the healing force of the Universe. Jag tror Albert Ayler har rätt.
Jag har varit dålig på att uppdatera. Men jag har inte haft så mycket spännande för mig, så ni har inte missat så mycket.
I lördags var det alldeles fantastiskt väder på Irland. Solen sken hela dagen och det var riktigt varmt; jag gick omkring i min indiska kjol och linne och njöt av att ha solen i ansiktet. Jag blev till och med solbränd (mina axlar är fortfarande röda). Flore och Alice hade kommit till Dublin på fredag kväll, så vi tillbringade hela lördagen tillsammans. Det var så fint att få se dem båda två igen, och plötsligt kändes det som om det inte alls var längesedan vi sågs sist. Vi satt i gräset på DCUs campus, promenerade omkring i Dublin, satt i gräset på Trinity Colleges campus, utforskade minifestivalen i Docklands och åt hamburgare, och satt på Cassidy's uteservering med öl. När vi var för trötta för att göra något mer åkte vi hem och lagade mat och satt, återigen, i gräset, men denna gången i trädgården. Det var verkligen fint att se Flore och Alice igen, och att tillbringa så mycket tid med dem.
Igår tillbringade jag hela dagen med att sitta hemma och försöka få ihop min uppsats. Jag pendlade hela tiden från förhoppning till förtvivlan och hade svårigheter att ta tag i det hela. Det var ingen rolig dag. Men jag lyckades ändå få en liten del gjort, så att jag idag inte behövde lägga ner särskilt mycket arbete. Imorse promenerade Marlene och jag till skolan där vi satt i knappt tre timmar och arbetade, innan vi gick hem och lagade mat. På kvällen kom Christina och vi satt och spelade kort, lade tarot, lyssnade på musik och pratade; hade det allmänt trevligt med andra ord. Strax efter elva gick de hem och sedan dess har jag suttit med mitt arbete och finslipat, och nu tror jag att uppsatsen är klar. Jag är verkligen inte nöjd med den; det känns som om den är fruktansvärt dålig; men jag orkar liksom inte jobba så mycket mer med den nu. Jag är klar nu liksom. Men jag kommer nog kolla igenom den imorgon några gånger innan jag slutligen lämnar in den. Nu ska jag däremot sova, för jag är väldigt trött. Godnatt!
Idag var riktigt fint väder i Dublin; vi hade hela 18 grader och för första gången kändes det som riktig vår. På eftermiddagen åkte jag med Marlene och Christina på en ovanligt lång bussresa till Dún Laoghaire, där vi promenerade bort till Sandycove. I Sandycove finns ett litet utebad där hurtiga irländare badar året om; i januari promenerade Marlene och jag förbi där och frös bara vid synen av de som vågade sig ner i vattnet. Men idag var det vår tur! Vi tänkte att det var dags att testa det irländska havet; efter att ha tillbringat nästan åtta månader vid kusten utan att ha badat var det hög tid. Havsvattnet var visserligen inte varmare än 10 grader, men det valde vi att inte tänka på. Jag lockade fram min inre viking och var först i vattnet och tog några simtag. Det var riktigt kallt! Men det är en härlig känsla när en kommer upp ur vattnet igen, blodet rusar genom kroppen och vinden känns ljummen. Efteråt belönade vi oss själva med kaffe och varm choklad innan vi åkte tillbaka till Dublin där vi tog en liten promenad innan vi åkte hem igen. Det var en fin dag. Jag märker hur mycket vädret påverkar mitt humör, en dag som denna är det inte mycket som kan få mig på dåligt humör. När vi promenerade över Liffey sken solen och avgav ett vackert ljus på de georgianska husen längs floden, och jag blev lite ledsen när jag tänkte på att jag snart inte kommer promenera omkring i Dublin mer. Åh, det vill jag inte tänka på nu.
På eftermiddagen blev Marlene och jag hämtade av Christina och hennes irländska vän Trisha. Hon tog oss med på en mini-roadtrip söder om Dublin; vi åkte upp i Wicklow Mountains, promenerade upp till Hell Fire där vi hade utsikt över hela staden, vidare till Liffeys källa, en sjö vars vatten är så mörkt att den kallas Guinness Lake - passande nog har den på ena sidan en sandstrand så det till och med ser ut som skummet längst upp på pinten, och till slut till Bray där vi promenerade omkring på stranden, njöt av solen och åt italiensk glass. Det var en helt underbar dag, jag älskar verkligen att göra sådana utflykter. Det var så snällt av Trisha att ta oss med och visa oss allt möjligt, och det är så vackert i Wicklow. Så jag är verkligen glad att jag följde med på utflykten, även om det innebar att jag inte lyckades vara så produktiv som jag kanske ha borde ha varit idag. Men nu har jag bockat av Wicklow National Park från min lista i alla fall!
Med utsikt över Dublin, vilket såklart inte går att urskilja från min mesiga mobilkamera.
Guinness Lake. Ser ni skummet på högra sidan?
Håll tummarna för att imorgon är en mer produktiv dag.
Idag har jag inte varit särskilt produktiv. Jag har försökt, men det har inte fungerat. Kaos i huvudet; tankar, känslor, huvudvärk, förvirring. Det blev inte mycket gjort. Hemma satt jag och stirrade på skärmen, liksom apatiskt. Men sen tvingade jag mig själv att åka in till stan med Marlene och Christina, för att göra någonting (om än inte produktivt) med dagen i alla fall. Och det var trevligt; vi promenerade omkring runt Grafton Street och botaniserade bland böckerna i Hodges and Figgis, letade efter rökelse och gick slutligen till the Church där vi åt syndigt god chokladkaka med glass och grädde. Kvällen tillbringade jag med Marlene, rökelse, te, musik och tarot - jag hittade en bok i Hodges and Figgis som vi provade idag.
Nu sitter jag ensam i mitt rum igen och känner mig lika förvirrad som tidigare på dagen. Jag tror jag ska försöka sova bort det obehagliga, och hoppas på att allt känns bättre imorgon.
Mina dagar är präglade av plugg nu. Men nu har jag i alla fall bara en enda uppsats kvar, vilket känns väldigt skönt. Igår lämnade jag in min uppsats till Gender and Politics, och började läsa på för den sista uppsatsen jag har kvar. Även om det är det sista jag gör för DCU, så är jag fruktansvärt omotiverad. Men jag ska nog lyckas ta mig igenom den också, så småningom.
Igår kväll satt jag som vanligt med Marlene och kollade på meningslösa klipp på youtube, lyssnade på musik, drack te, och pratade om allt möjligt. Det var mysigt som vanligt. Idag var det shite night på nubar igen (även om de sa att den sista var för två veckor sedan. Jag antar att de ångrade sig), så vi gick dit och roade oss där en stund. Vi kom precis hem och jag är ganska trött, och glad att jag snart ska få lägga mig och sova.
Det är så tyst i lägenheten just nu. Det enda som hörs är hur jag skriver på tangentbordet, och det låga surret av datorn. Jag satt en kort stund i köket nyss och drack lite vatten, och det var så tyst. Månljuset sken in och gav allt en lite blåaktig nyans i det grå mörkret. Och nu sitter jag i mitt rum, med ingen belysning frånsett ljuset som kommer från datorskärmen; ett blekt, blåvitt ljus.
Men det ljuset försvinner alldeles strax, när jag stänger ner och lägger mig i sängen att sova. Jag behöver vara produktiv imorgon och skriva på min uppsats. Heja.
Det var en trevlig kväll igår. Jag träffade Sarah, Christina och Marlene och vi gjorde pizza som blev väldigt god. Sen gick vi till Diana och Pernilla där ett gäng erasmusstudenter redan satt och kollade på Eurovision Song Contest, som vi anslöt oss till. Sju nationaliteter var representerade i vardagsrummet, och alla hade något att kommentera till låtarna. Underhållande, med andra ord. Och som jag tippade, och hoppades på, så vann Conchita Wurst från Österrike. Jag har nog aldrig varit så glad över att någon vunnit Eurovision; hon förtjänade det verkligen. Och det var så underbart att se att Europa är såpass öppet att det varmt välkomnar en artist som Conchita som vinnare i tävlingen. Som Irish Times skrev idag:
"There are Eurovision victories - and then there are historic Eurovision victories. Last night's was one of the latter. ... [Conchita] Wurst underlined her victory as a moment of consolidation and celebration of a trans-national queer community ... 'I really dream of a world where you don't have to talk about your sexuality, where you are from. Tonight we really showed that we are all part of the same family, not of separate communities'". Fan vad fint. Det kanske finns lite hopp för mänskligheten ändå.
Idag åkte jag med Marlene, Sarah och Christina till Bray. Det hade regnat hela förmiddag så vi var lite oroliga att vi skulle behöva bli genomblöta, men väl i Bray var det uppehåll och vi fick till och med njuta av solen. Vi promenerade på stranden och letade efter fina stenar. När vi promenerat fram och tillbaka på stranden begav vi oss till Dublin igen, där vi gick och åt sushi innan vi åkte hem.
Vi hittade en liten grotta vid vattnet som jag kröp in i.
Till och med Dublin bjöd på lite sol när vi kom tillbaka från vår utflykt.
Kvällen har jag tillbringat med att skriva klart min uppsats och skajpa med mamma. Vi har äntligen köpt flygbiljetter till min hemresa nu, den 2:e juni åker jag tillbaka till Sverige. Det känns helt absurt faktiskt. Tre veckor kvar bara. Äsch, det vill jag inte tänka på nu.
Jag kan inte påstå att jag känner mig normal igen, men just nu känns det lite bättre i alla fall. Jag var ganska framgångsrik med att plugga (i alla fallen stund) igår, och idag har jag suttit hela förmiddagen. Och hör och häpna: jag tror att uppsatsen nästan är klar. Jag behöver bara fila lite mer på den och bli av med 50 ord, men sen är den klar. Eller snarare, då är jag klar med den. Som med varenda arbete jag någonsin skrivit är jag övertygad om att det inte alls är bra, men jag kommer lämna in det ändå och hoppas på det bästa. Och sen ta mig an nästa uppsats; det är ju faktiskt bara en enda kvar sen.
Ikväll är det (som jag är säker på att ni alla vet, eller?) final i Eurovision Song Contest. Det är ingenting jag tar på allvar men det är underhållande, så vi är ett gäng som ska se på det gemensamt. Jag är faktiskt mest nyfiken på ifall Ryssland och Ukraina kommer ge poäng till varandra; tävlingen handlar ju ganska lite om musik utan mest om politik. Och jag undrar vilka länder som ser sig själva som tillräckligt öppna och toleranta för att ge Island (som sjunger om hur vi borde lägga ner alla fördomar för att vi alla är likadana på insidan och lika mycket värda) eller Österrike (som representeras av en skäggig man i glittrig tajt klänning, smink och brunt hårsvall) några poäng. Jag hoppas att Conchita Wurst från Österrike vinner. Hen (i brist på vetskap om Conchita hellre addresseras med 'hon' eller 'han') har inte bara en i Eurovisionsammanhang fantastisk låt, och vacker sångröst, utan representerar dessutom tolerans, öppenhet och kärlek. Det är fint.
Vädret idag är väldigt typiskt för Irland. Jag har visserligen inte varit ute idag men kan observera genom fönstret vad som försiggår utanför, och det har hela dagen växlat från solsken och blå himmel till mörkgrå moln och regn. Just nu skiner solen igen, men det börjar nog regna snart. Irland kallas ju inte för den Gröna Ön för inget; ska här vara grönt måste det ju regna också.
Hoppas ni har en fin lördag, jag ska ha det i alla fall! Även om jag känner mig lite konstig. Det går ju över det också.
Jag känner mig fortfarande ganska borta; som om jag liksom svävar omkring och inte är med här och nu. Jag hoppas det blir bättre efter lite sömn. Eller mycket sömn. Jag hade inte tänkt ha något alarm imorgon utan sova ut, det kanske hjälper mot mitt konstiga tillstånd och huvudvärken jag haft den senaste veckan.
Igår satt jag och Marlene i skolan och pluggade. När vi hade varit produktiva i några timmar och fått tillräckligt fyrkantiga ögon bestämde vi oss för att åka in till stan, där vi promenerade omkring i både solsken och regn. Det var fint, och jag behövde pausa lite från min uppsats. På kvällen satt vi i vanlig ordning och kollade på film hemma hos mig.
Jag har försökt vara produktiv idag och skrivit lite på min uppsats åtminstone. Även om dessa två jag har kvar är det absolut sista jag måste göra vid DCU är jag så fruktansvärt omotiverad och har svårt att ta tag i dem och skriva. Och emellanåt blir jag stressad när jag tänker på att det bara är två veckor kvar och sen måste jag ha skrivit klart båda två. Hoppas att det löser sig. Jag vet ju att det antagligen kommer göra det, men just nu känns det som om det är en så lång väg dit...
Så jag sover på saken och skjuter upp allt till morgondagen.
Jag har inte varit så bra på att skriva här de senaste dagarna. Det är nog mest för att jag har känt mig lite konstig, och för att jag haft besök.
Simon och pappa var här över helgen, vilket var jättetrevligt. Jag hade precis hunnit vänja mig vid att de var här innan de åkte igen. Men det är väl så; tiden går fort när en har roligt. Vi tillbringade hela tiden i Dublin: promenerade omkring på O'Connell Street, Grafton Street och i Temple Bar; åt god irländsk mat och provade olika mörka stouts; besökte nästan alla bok- och skivaffärer i centrum; hälsade på Oscar Wilde i Merrion Square, Bacons studio vid Parnell Square, och Caravaggio i National Gallery of Ireland. Det var fint att de var här, och konstigt att de är tillbaka i Sverige nu igen.
Jag har mått lite konstigt den senaste tiden. I princip i flera veckor har jag känt mig lite skumt; att jag liksom är lite frånvarande och ofta trött. Men de senaste dagarna och över helgen blev det värre, mycket värre. Det kändes som om jag var halvvaken hela tiden och jag blev utmattad av att vara på ställen med för mycket folk. Min perception av tid var helt åt skogen och jag kunde inte uppskatta vad som hände när. Det var både jobbigt och förvirrande.
Det har blivit lite bättre nu, och jag hoppas att det håller i sig. För jag vill inte känna mig frånvarande eller som om jag är under ytan hela tiden och inte upplever det som händer.
Så jag kommer nog inte skriva så mycket innan måndag kväll, när de åkt hem igen.
Det är så fint att ha pappa och Simon här, även om det känns lite konstigt! Igår letade vi reda på hotellet, och sen tog vi en promenad i området. Vi hittade en lugn pub där vi åt fish and chips / scampi and chips och drack irish stout till. Det var väldigt gott!
Idag har vi promenerat omkring i princip hela dagen. Vi gick österut via famine memorial och sen över Samuel Beckett Bridge till Trinity College; kollade in Caravaggio och company på National Gallery of Ireland och hälsade på Oscar Wilde i Merrion Square; botaniserade i bokaffärer; åt falafel; letade efter undangömda vinyl- och bokaffärer. På kvällen var vi trötta i fötterna och hämtade pain au chocolat och chokladkakor på Lidl som vi tog med upp till hotellrummet, där vi satt och drack te och pratade. Det var en fin dag. Däremot har jag känt mig både trött och lite yr hela dagen, och jag vet inte riktigt varför. Det släppte lite efter att jag åt, men ända har jag varit ganska mosig i huvudet hela dagen.
Så blev det maj. Nu har jag en månad kvar i Dublin, och sen kommer utbytesåret vara slut och jag åker hem. Det har inte sjunkit in än. Idag har jag min sista DCU-föreläsning. Det känns också konstigt.
Igår gick jag med Marlene och Sarah hem till Christina, där vi bakade pizza tillsammans. Den blev väldigt god! Så vi tillbringade hela kvällen med att äta, prata, lyssna på musik, sjunga och skratta. Det var en fin kväll. Vi promenerade hem klockan två genom ett till synes helt tomt Ballymun; det var ovant att se det så tyst.
Idag får jag besök från Sverige; pappa och Simon kommer hit. Det har inte heller sjunkit in riktigt än, men det ska bli jätteroligt att se dem igen. Det var ju ändå nästan fyra månader sedan vi sågs. Jag har redan en massa grejer jag vill göra med dem, och nya ställen jag vill visa. Får se hur mycket vi hinner med under helgen; de åker hem på måndag igen. Och jag hoppas att det fina vädret som vi haft den senaste veckan uppenbarar sig igen ch skingrar molnen lite; det blir så mycket varmare när solen skiner.
Nu ska jag försöka vara lite produktiv och läsa lite inför min uppsats som jag verkligen borde börja med. Hoppas ni har en fin fredag!
